Idag slog det mig att det nu är tio år sedan min skilsmässa. Tiden går svindlande fort. Jag minns den första sorgsna sommaren här på ön när jag plötsligt efter 28 gemensamma år här var ensam ägare till vårt ställe. Jag kände mig lamslagen av alla praktiska och ekonomiska frågor jag ensam måste ta itu med. Jag var olycklig och förvirrad över vilken riktning mitt liv skulle ta. Och jag kände mig så fruktansvärt ensam.Men med ett steg i taget... så är de små röda husen på ön nu ett sommarhem för mig och mina barn, precis det jag drömde om. Och inte är jag ensam, mitt liv är fyllt av olika slags kårlek.
Jag har aldrig sett detta ställe som bara mitt utan alltid som något jag förvaltar ett tag tills det är dags för mina barn, barnbarn att ta över.
2 kommentarer:
Ibland är det riktigt otäckt vad fort åren går, och det är svårt att hinna med. Av det jag har sett, så verkar det verkligen vara ett riktigt sommarparadis ni har!
Marina, just nu är det det paradis jag drömde om. Men nog har det funnits ormar även i detta paradis. Sorgen kommer man aldrig undan men nuet njuter jag av
Skicka en kommentar