Evighetsmanus under arbete

Alger 1969, vi äter cous-cous hemma hos Mina, kanske en scen i boken som aldrig blir klar

Jag har tagit fram ett gammalt manus, ett som aldrig tycks bli färdigt. Jag förstår inte hur  jag orkar arbeta med samma text i flera år med ojämna mellanrum. I början av året kände jag att aldrig mer ... det fanns inget att tillägga, jag borde fördjupa, förlänga - men orden fanns inte.
Motvilligt tog jag ändå fram mitt manus igen för några veckor sedan. Och inte vet jag - kanske läser jag med döttrarnas kloka kommentarer i bakhuvudet. Kanske har något hänt, för nu ser jag alla ställen som måste strykas, fördjupas, skrivas om. Mödosamt? Ja, mycket. Men alldeles underbart.
Så märkligt det är att jag älskar att finsnickra manus, jag som i grunden är så otålig. Men det är rena terapin att försjunka i detta manus som kanske aldrig ens kommer att ges ut och försöka förädla det.
Det viktiga för mig är faktiskt att skriva det och hitta en sann ton för berättelsen.