Jag undrar om det finns något värre än prat om helg- och fredagsmys - om man alltså inte har någon att mysa med. Fredagar var så enkelt självklara när jag levde i ett förhållande, i en familj. Inget märkvärdigt, film, godis, god mat, familjen. Någon att slappa framför teven med.
Jag har kommit att avsky helger. Tacka vet jag måndag morgon då det vanliga livet börjar. Jag försöker ofta låtsas att lördagar och söndagar är alldeles vanliga dagar och det går ganska bra. Ända till någon pratar om allt MYSET. Tills jag sjunker ner ensam framför teven och då verkligen känner mig ensam. Ändå har jag än så länge min mambo E - men hon har sitt eget liv, i synnerhet på helger.
Ibland är det ju fester, ofta försöker jag ordna saker på helgerna att göra med olika vänner som lever som jag och inte är uppbokade på helgmyset.
Men det är många gånger jag inte riktigt orkar ordna något att göra, det är då jag längtar efter den självklara tysta lugna gemenskapen med någon jag helt enkelt inte har.
Det var inte så här jag ville att det skulle bli. En gång.
9 kommentarer:
Jag är lika ensam som du. Har också varit gift, haft ett liv som tilltalar normen. Men jag har nu hittat ett eget sätt att leva, jobb, vänner och böcker. Blommor, en stad jag älskar, resor hem till Ångermanland, en bästa vän som inte går att ersätta. Eva, vi är inte fel eller utanför, vi är bara vackert självständiga kvinnor som förtjänar det bästa! Skit i vilken veckodag det råkar vara! Jag myser när jag känner för det!
varm kram till dig
Du får väl göra helgen till "bota stroke-dagar" helt enkelt ;-). Förstår vad du menar och kram på dig...
Så där kände jag när jag egentligen ville vara med en specifik person men det inte gick. När jag kommit över honom, så trivs jag alldeles utmärkt ensam på helgerna, jag skriver, jag promenerar i skogen och tycker inte ens jag har tid att umgås faktiskt. Men när jag i slutet av förhållandet och när det var över egentligen ville vara med honom, då, oj vad ensamma helgerna kändes, alla dessa lördagar.
E. Tack för dina fina ord. Jag har ju egentligen precis det du skriver om, men ibland kan man ändå drabbas av ett stråk av sorg även om allt är självvalt
Jenny, ja du vet... kontrasten mellan kaos-livet då och stillsamheten nu -
det får bli chokladhelger :)
För egen del har jag svårt för själva ordet "mys" som jag tycker det gått inflation i. ALLT ska vara så himla mysigt jämt. Men jag känner flera som lever familjeliv och tycker att helgerna är allt annat än mysiga utan bara stressiga och överfulla med aktiviteter av olika slag. Fridfulla helger, det är vad jag vill ha.
Jo Annika, när jag levde familjelivet, mitt i hundra procent stress längtade jag efter tid att läsa morgontidningen... Det är inte lätt att hitta balans i livet. Och mys är verkligen ett överanvänt ord!
Jane, så kan det vara. Jag har ett komplicerat förhållande som sannerligen inte gjort mina helger mindre ensamma. Kanske har jag kämpat hårt för tron att det fanns någon i mitt liv men undrar nu om det var en illusion.
Nu planerar jag i alla fall för en aktiv höst, familj, läsning, skrivande, vänner. Det blir bra. Kram!
Skicka en kommentar