tisdag 26 februari 2013

Kanske jag borde bo i kollektivhus?

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att bo i ett kollektivhus, en suverän boendeform. Själv har jag en bostadsrätt, kanske lär familjerna med barn känna varandra. Men annars är det ett fruktansvärt anonymt boende. Vi hälsar på varandra i samma portuppgång men ingen umgås. När det är gårdsfester är stämningen pressad. Årsmötena är helt otroligt tråkiga. Jag minns nostalgiskt den härliga stämningen på Krokvägen i Enskede där jag bodde när barnen var små och där vi hade ett intensivt och enkelt umgänge med grannarna.
Det är något vansinnigt trist med detta isolerade boende - idén med att bo många i ett hus med gemensam matsal och gemensamma utrymmen är lockande. Att alltid kunna äta, och ha sällskap, om man vill. Att ha tillgång till gemensamma lokaler.
I de kollektivhus som finns som jag vet om är den överväldigande majoriteten kvinnor, i köerna är det mest kvinnor. Undrar varför det är så? Är det fler ensamhushåll med kvinnor? Är det fler kvinnor som ser det lockande i att samarbeta kring matlagning?
Jag har vänner som bor i kollektivhus och framför allt de som har barn säger att de har varit otroligt fint för barnen att växa upp tillsammans.
En gång i tiden hade vi en rörelse med kollektivboende i Sverige, den är på väg tillbaka. Jag tycker tanken är så fin!

14 kommentarer:

Karin sa...

En kompis berättade att hon ville flytta till kollektivhus för många år sedan. Maken ville inte. Han hade inga bra skäl, men hennes analys var: "Om man bor i kollektivhus märks det bättre vem som bidrar praktiskt i hushållsarbetet. Och det testet vill inga män utsätta sig för." Kanske det är därför kollektivboendet är så kvinnodominerat? (Jodå, de är fortfarande gifta. Men bor kvar i sin lägenhet.)

Marina sa...

Jag håller absolut med - att bo i lägenhet innebär att bo oerhört nära människor som man aldrig ser!

maggisvarldgmail.com sa...

Min son Tobbe bodde med sin familj i kollektiv i ca 5 år. Det funkade väldigt bra i början säger han, förträffligt med matlag och mycket annat gemensamt, men det blev också motsättningar och bråk mellan olika familjer och han tyckte det var jätteskönt att flytta till eget! Så det är väl som med det mesta, både och!

Anonym sa...

Har ni ingen tvättstugeträta heller? Det är ju där man kan få uppleva känslor och åsikter i hyreshus. Själv har jag snart bott två år i ett litet hyreshus på "landet". Ett år ensam sedan maken hamnade på särskilt boende mycket tidigare än vad jag trodde. Vi valde lägenhet utifrån hans behov i markplan, gräsmatta utanför altan, egen ingång. Ett område han kände till. Vi byggde hus i villaområdet intill 1967, men sjukdomen eskalerade på g av flytten istället, från vårt drömtorp med galleri o kafé och hans lador med grejer och ved. Mitt liv försvann och nu går jag i en tystnad som är fruktansvärd. Jag är aktiv och gör nåt utom hemmet varje dag, men vad hjälper det när jag kommer hem till tystnaden. Kollektivboende tror jag inte finns häruppe. Det som återstår är ju kö till äldreboende om man ska få nåt tills det är dags, är bara 68 än...

cruella sa...

Vi bodde i kollektivhus när barnen var små - oerhört trivsamt, givande, tryggt och roligt! Vi hade gärna bott kvar om vi bara kunnat byta till en större lägenhet, men det gick inte då. Nu bor vi närheten och två av mina barn har kompisar kvar och är ganska ofta där. De minns de där åren med värme och det gör vi med!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Cruella, det är just kollektivhus jag menar. Man har sin egen lägenhet men också möjlighet till gemenskap när man vill. Låter perfekt tycker jag!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Karin, de ensamstående männen lyser tydligen också med sin frånvaro i kollektivhusköerna - trots att de nog kan räkna med viss uppmärksamhet i de kvinnodominerade husen :)

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Marina, när jag växte upp i hyreshus visste man mycket om varandra, det var ett mer tätt och trångbott boende, inte låste man dörrarna heller förresten :)

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Margareta, förmodligen skulle jag sucka över arbetsplikt och matlagning om jag bodde i kollektivhus ... inget är perfekt men Krokvägen är det mest perfekta jag upplevt!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Åh E det låter tungt, jag vet hur aktiv du är men att komma hem till oönskad ensamhet är inget man vill. Finns det inga 55+ eller 65+ boenden i Jämtland, det är ju vanligt här? Ibland med mycket gemenskap förstår jag av vänner som bor så. Men jag drömmer mest om icke åldersegregerat boende, flera generationer som möts i den gemensamma matsalen.
Nä vi har inga tvättstugebråk/möten heller... :) det finns tvättstugor men de är inte fullbokade eftersom alla har sin egen maskin.

cruella sa...

Håll koll på kollektivhuset på Magnus Ladulårgatan 15-21:) Många trevliga i alla generationer. Bostadsrätter numera.

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

Jag har i 2 år bott på en folkhögskolas internat, det är ett intensivt kollektivboende... Vår trappuppgång där jag bor nu, funkar mer eller mindre som ett kollektiv som spänner över flera generationer. Lite häftigt faktiskt. Vi byter saker med varandra, delar middagar, tvättar ihop osv. Men integriteten bevaras.
Kram E

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Cruella, där har jag kompisar, det är något sådant hus jag tänker på!

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

E, det låter som min barndom på Sallyhillsvägen. Det har nog präglat mig. Självklar egen integritet men också generöst öppna dörrar!