I denna hårda värld har Barbara Constantine velat skriva en myspyssaga om hur fint allting blir om vi bara tar hand om varandra. Och sen Paulette (Sekwa, övers: Maria Bodner Gröön) är titeln på denna bok som jag inte gillar. Kanske blir jag ensam om att tycka så, den har sålt mycket i Frankrike. Och allt är så myspysigt och snällt att man väl måste vara en riktigt elak människa om man inte gillar det?
Man kan ju inte recensera avsikten med en bok, jag är säker på att tanken med den är jättefin och vem drömmer inte om att flytta in i ett kollektiv där vi alla älskar varandra och tar hand om varandra. Man till och med dör lyckligt.
Jag skulle väl kunna läsa den som en oförarglig saga, men jag tycker ämnet är för viktigt för det. I grunden handlar det ju om hur vi byggt ett samhälle som är hårt, med stora klasskillnader, där vi inte orkar ta hand om varandra, där kärlek och vänskap blir utopier.
Men den här sagan tillför ingenting i det ämnet till mig. Dessutom är den illa skriven. Jag har inte gått tillbaka till den franska texten. Men det är som att höra en orkester spela falskt att läsa texten, dessa oförklarliga hopp mellan presens och imperfekt till exempel. På ena sidan är det presens, sedan växlar boken snabbt till dåtid. Utan konsekvens vad jag ser.
Ibland hör jag den franska meningskonstruktionen, det låter inte bra på svenska.
Det handlar om bland annat två pojkar vars förnamn börjar på Lu. De kallas genomgående för Lu-glyttarna. Känns inte genialt som konstruktion. Men som sagt, språket kanske är lika inkonsekvent och ointressant på franska.
Med en suck av lättnad stänger jag den och öppnar en otroligt välskriven och alldeles underbar bok: Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. Här går språk och handling hand i hand och det är ren njutning att läsa. Jag återkommer om den.
6 kommentarer:
Har precis läst ut Americanah och det är precis som hennes andra böcker en välskriven helt underbar bok. Jag är beredd att gå så långt att jag på sikt tror att hon kan bli en kommande nobelpristagare i litteratur. Du har verkligen en underbar bok framför dig.
Tråkigt att läsa en bok med ett bra ämne som inte är välskriven... På nästa bara :-) Kram
Britta! Jag njuter av varje rad i Americanah och jag är beredd att hysa samma förhoppning om Nobelpris som du!
Jenny, det underbara med böcker ...det finns alltid en ny. Och det är alltid med samma förhoppning om läsäventyr jag öppnar en bok. Förväntansfull :)
Lite lättad över att det inte bara är jag som störde mig på det där med tempusbytet ... Jag kan inte franska men om det är meningskonstruktionen som slår igenom till den svenska översättningen förstår jag lite bättre varför språket ibland kändes så märkligt. Och det där med Lu-glyttar, det undrade jag också över!
Bokmoster! Tack för din kommentar, jag kände mig lite grinig som påpekade det jag gjorde. Oftast brukar jag bara skriva om böcker jag vill tipsa om. Men det var så fruktansvärt störande med språket i denna bok att jag bara måste skriva. Som att lyssna på ett musikstycke där de då och då spelade falskt. Det skar i mina öron. Jag är förvånad, Sekwa brukar vara ett omsorgsfullt förlag.
Skicka en kommentar