Han var obönhörlig, magistern i trean. Eva och pojkarna ska vara stjärngossar. Som jag grät. Men det fanns ingen återvändo. Jag var kortklippt, jag skulle vara stjärngosse. Det var hemskt. Jag var liten och rädd. Min magister sa man inte emot. De pojkar som gjorde det fick en örfil. Vi flickor bara utskällning. Så jag teg. Och led.
Sedan dess har jag aldrig haft kortklippt hår.
Kan det ha ett samband?
Jag har också försökt kämpa mot min inre blyghet och sagt ifrån.
10 kommentarer:
Vilken trevlig blogg du har. Har läst några av dina inlägg och jag gillar det du skriver. Ska följa dig.....
Tror att vissa händelser från yngre år visst kan påverka oss som vuxna men det kanske inte är hela svaret.
Hej Maj! Välkommen till mitt lilla hörn av bloggvärlden.
Det är säkert som du säger många orsaker, men det är märkligt hur vissa små händelser etsar sig fast i minnet och sinnet!
I tider som dessa, då stjärngossarna syns, minns man också saker som är mindre trevliga.
Jag ser min lilla treåriga son liggandes på golvet, gråtandes och skrikandes för att han inte vill bli påtvingad stjärngossestruten och allra minst lussa med storasyster.
Något som jag modern hade försökt få honom att göra med milt tvång. Så respektlöst av mig...nu många år senare förstår jag mycket bättre. Hoppeligen så tog han inte någon större skada av det.
Jag tror nog att vissa händelser som just i ditt fall, fastnar och gör sig påminda nu och då.
Ha en bra dag!
Visst är det många händelser som satt sig fast och sitter som berget. Det är bara att hoppas att jag inte medförs alltför många negativa sådana upplevelser för vare sig egna barn eller alla elever som passerat genom åren...
Tack för hälsning Pettas. Nu ger jag mig i kast med dina saffransskorpor!
Marina, jag är säker på att du sprider en positiv atmosfär. Men det är lustigt att tänka på vad som sitter kvar i minnet och hur olka man minns. Tänkte mycket på det när jag såg Återträffen, den måste du se :)
Ja det finns lärare som satt sina spår…både på ont och gott. Själv har jag haft turen att främst träffa på de goda inspiratörerna men jag kan livligt föreställa mig hur otroligt jobbigt att möta motsatsen. Jag kan bara säga att jag tycker du ser jättefin ut i långt hår!
Och tänk vilka fina uppsättningar man kan göra! :))
Tack Margareta! Det var snällt sagt :) Jag drömmer om uppsättningar men det blir bara en hästsvans.
Jag minns också några goda inspiratörer bland mina lärare, välsignat nog!
Vad gräsligt det är när vuxna gör såna där saker "bara för att"... Förtryck. Klart att man ska få vara vad man vill i Luciatåget. Kram
ja Jenny, vilka gräsliga år när jag gick i trean och fyran. Vilket förtryck! Skrev en barnbok om det en gång - men slarvade bort hela manuset när jag bytte dator.
Skicka en kommentar