Men författaren Elisabeth Gilbert var med i Skavlan igår och hon var en person som var väldigt trevlig och som jag gärna skulle tillbringa en kväll med och prata relationer.
Hennes bok och resa kom ju till efter ett uppbrott från ett äktenskap. Under resan träffade hon en ny man som hon levt länge med.
Honom skulle hon inte bryta upp ifrån och inte han från henne heller. "Jag skulle aldrig orka börja om och prata om mig själv igen, berätta allt", sa hon ungefär att han brukade säga. "Nu när vi kommit till det stadiet att vi kan tiga tillsammans."
Jag citerar väldigt fritt ur minnet men det var så jag uppfattade det - och det är så bra.
Egentligen saknar jag inte så mycket samtalen med de två män jag levt ihop med som den behagliga tystnaden tillsammans med en människa som vet allting om mig. Man har pratat, genomlevt stridigheter, bråkat och berättat och tillsammans uppnått en slags harmoni där orden inte längre är det viktigaste utan den lugna tystnaden som uppstår mellan två människor som levt länge och tätt.
Det är det jag saknar mest. Jag kan ju vara ensam och tyst, som jag ofta är. Jag har haft nya alltför pratiga relationer. Men just tystnaden tillsammans med en nära person som man inte behöver göra sig till för, inte låtsas, som man växt ihop med (eller som man gärna vill tro att man växt ihop med i mitt fall) ... det saknar jag.
Den rofyllda tystnaden mellan två människor som slitit ihop genom livet, den saknar jag och får aldrig mer uppleva. Det är lite sorgligt.
5 kommentarer:
Att kunna tiga tillsammans är en klart underskattad egenskap! Om man varit tillsammans så länge som vi har varit (34 år!)då tror jag att det är ett absolut måste för att det ska fungera.
"Jag vet inte vem jag skulle hitta som jag kan vara tyst med så länge som med dig," sade Uffe åt mig när vi såg på Skavlan när Elisabeth Gilbert. Gissa vem som blev jätteglad?
Det är en lycka att kunna tiga ihop, att vara tysta tillsammans, att finna ro och närhet på det sättet.
Hoppas att du också får uppleva det igen Eva. Man vet aldrig vad livet har i beredskap.
Jag har inte läst boken, men tänker göra det. Filmsnutten de visade i programmet gav däremot inte någon känsla av något måste av att se den.
Härligt Marina. Just den tystnaden man vilar trygg i för att man har mycket att prata om men ändå vågar förlita sig på tystnaden också.
Pettas Karin - vilken underbar kommentar av din Uffe! Just så vill man känna. Närhet och värme, möjlighet att prata om man vill men också rofyllt tiga tillsammans. Tack för din önskning, men jag har en allvarlig tillitsbrist nuförtiden så jag tror aldrig det är något jag får uppleva igen annat än tillsammanas med barn och vänner.
Ska bli roligt att höra vad du tycker om boken. Jag ville stryka massor av prat men i allt det där pratet finns också härliga scener och tankar och upplevelser.
Kära Eva, man vet som sagt aldrig vad livet har i beredskap…det är svårt med tillit om man blivit sårad och sant är också att årslånga relationer skapar en speciell närhet där genomlevda upplevelser både av positiv och negativ art skänker en speciell trygghet och därmed en rofylld tystnad där inte så mycket behöver förklaras. Men jag tror på kärlekens alla möjligheter! Det såg jag inte minst på min mamma som i hög ålder träffade sin Åke! Det var en fröjd att se deras lycka och de passade ihop som hand i handske!
Skicka en kommentar