 |
| Den här Fläsianbilden har jag lånat från Sundsvalls Museums Digitala museum |
Men igår flödade solen över ön och till och med jag sänkte ner mig i det svala vattnet. 18 grader kanske? Snabbt men skönt första bad.
Jag tänker ibland på min idylliska barndom. Säkerhetstanken var inte lika utvecklad då. Vid tiotiden på morgonen bredde mamma mackor, vi cyklade från Sallyhill till Fläsian, ganska många kilometer. Vi byggde kojor på stranden av solskydden, åt sandiga ostmackor, drack medhavd saft. Hur gamla var vi? Ja från åtta-nio kanske och några år framåt till vi skaffade sommarstuga på Alnö. Ingen människa jag kände hade rest utomlands på solsemester.
Där var vi hela dagen på en strand och vad jag förstår var våra föräldrar helt trygga. Vi hade mycket sällan pengar till glass. Vattnet var iskallt. Vad vi hade kul. Jag minns känslan av att byta baddräkt i det kallfuktigaa omklädesrummet. Känslan av att bada i det kalla vattnet. Av att försvara sitt revir av solskydd mot vuxna.
Jag minns aldrig att jag var rädd eller orolig. När det blev eftermiddag cyklade vi hem.
Hjälm, solskydd, mobil?
Nä. Det var en lugnare tid.
6 kommentarer:
Vilket strandmyller! När kan bilden vara tagen? Femtiotalet?
Verkligen andra tider när man ofta cyklade till stranden på egen hand och i stort sett tillbringade alla sommarlov i och kring sjön. "Ni kommer väl hem när ni blir hungriga" brukade min mamma säga till brorsan och mig. Den friheten hade inte mina barn och ännu mindre barnbarnen!
Tror bilden är från fyrtiotalet, Karin. Men det var lika myllrigt på femtiotalet. Undra på att de vuxna blev galna när vi lade beslag på alla solskydden av trä, vi som var där tidigt.
Själv har jag aldrig badat där, bara åkt förbi med bussen till och från läroverket inne i stan. Simmade gjorde jag hemma i Juniskär och i badhuset i Sundsvall.
Jag har ett dunkelt minne från mina senare besök i Juniskär, att Fläsjan-badet var stängt på grund av föroreningar. Vet du om det är i bruk nu igen?
Enn, jag tror att Fläsian var stängt under en period. Men vad jag vet så kan man bada där nu igen. I min barndom gick det också badbussar dit från Esplanaden.
Vi hade en annan frihet då, när vi var små och unga. En tid som man önskar att man kunde förmedla till sina barnbarn, i all synnerhet, för mina barn fick trots allt uppleva sköna fria stunder på stranden av liknande slag som jag gjorde.
Så mycket folk fanns aldrig någonsin på de stränder jag besökte i min barndom, men Åland är litet
Karin på Pettas, jag läste just din härliga skildring av mötet med barndomsvännen. Så viktigt det är att ha någon att minnas ihop med!
Jag tänker ofta så med barnbarnen också, deras liv är så mycket mer kringgärdade.
Skicka en kommentar