 |
| Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv. |
Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.
Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.
Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.
Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.
9 kommentarer:
Ja du Eva, i min bekantskapskrets började nog samtalen om skröpligheten och döden för rätt länge sen och jag tycker det känns helt OK. Min favoritfilosof Seneca uppehåller sig mycket kring dessa frågor. Kan verkligen rekommendera "Om livets korthet" -tror jag den hette. Erinrar mig också att Astrid Lindgren nån gång berättade att hon och hennes syster som ringde varandra varje dag alltid började med "döden, döden, döden!" - och så var det avklarat! :-) Och Olle O:s utställning är verkligen härlig!
/Bosse
Jag föredrar också grädde men kan dricka utan.För övrigt så tänker jag mycket på hur fort de sista åren gått. Nu försöker jag bara vara i nuet.
Visst är det märkligt Bosse. Nyss var vi unga och du knackade på mitt fönster på Jerum och kom in och fikade!
Jo, det känns märkligt, hängde det bara på "insidan" skulle man knappt märka att tiden går;-)
Vet du hur länge Olle Olssons utställning pågår? Jag ska till Stockholm i början av mars för att hälsa på vår äldsta. De flyttar till Birkastan nu och jag inser att det blir nära till detta museum, ska absolut besöka det. På spåret ja, såg det aldrig förut, tyckte att det var tråkigt. För något år sedan började jag ändra uppfattning, tror att det har att göra med de att nya programledare tog över. Nu är det fredagsnöjet nummer ett. Maken och jag är en bra kombo, vi brukar "tävla" mot de andra lagen och ibland t o m vinner vi över dem. Men så sitter vi avslappnade i soffan, tror det går lättare då :) Åldrandet, det känns, jag har befunnit mig i ett mentalt ingenmansland ett tag, som om jag inte riktigt förstått att jag nu är 60 år. Att jag inte har all tid i världen när det gäller livet. Detta har bearbetats under de senaste åren och det är först nu som jag inser var jag befinner mig och det är gott så. Inga stora planer, mer en stillhet inom mig. Befriande på något vis.
Det går fort, alltför fort, Askott, gäller att ta tillvara sitt liv och glädjen i det man vill skapa.
Ja insidan verkar inte åldras i samma takt, Bosse! Tror inte jag har så många rynkor i själen :)
Eva, den pågår bara till 7februari. Sedan blir det säkert en ny fin utställning på Sven-Harrys, härligt museum! Men du måste absolut åka ut till Solna till Olle Olssons hus i Hagalund, det turkosa, fyllt med hans konst. Så otroligt fint!
På Spåret ja ... det är nog lättare hemma i soffan men jag tycker ofta det är svårt att gissa vart de är på väg. Sen är det kul att frågorna är ganska väl generationsspridda!
tror vi funderar mycket lika över livet, hur fort det går, hur skört allting är! Kram till dig
Min mormor bodde i Hagalund och de få gångerna jag besökte henne minns jag kåkarna och hyreslängorna med sina staket, som man var tvungen gå igenom för att komma till uppgången. Du har talat förut om Olle Olssons hus och nu ska det bli av som Sven-Harrys utställning. Jag tänker ofta på livet och dess skörhet, hur snabbt allt kan förändras…det blir nog så när man blir äldre och horisonten närmar sig mer och mer. Vänner runt om blir sjuka också och själv känner jag av min kropp på ett helt annat sätt än tidigare. Men på något sätt tar jag det med ro. Jag älskar livet; jag njuter av mitt glas röda vin och även om jag ser mina rynkor som blir fler och fler (och prövar lite olika krämer!) så vet jag att Elsa Dolly gillar dem!! Det är du mormor… det är jag med mitt liv och mina erfarenheter! Vart är jag på väg..bra fråga, till mitt innersta jag kanhända...
Skicka en kommentar