 |
| Små ivriga vattenhämtare |
Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.
Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?
 |
| En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen |
 |
| Lille M och jag skapar glassdesserter |
 |
| Lille M och jag bakar sockerkakor |
9 kommentarer:
Jag tror det är så det måste vara. Lek är allvar för barn, där de tränar för vuxenlivet. Vi kan inte träna för vuxenlivet i all oändlighet. Det där obekymrade skrattet. Vuxna är sällan obekymrade, varken förr i tiden eller nu. Man får njuta, känna den där lyckan i bröstet när man hör det där skrattet. Och barnen hade ju inte kunna leka så obekymrat om inte vi vuxna var ansvarsfulla (kanske en aning nedtyngda av det), vi kan inte ge oss hän och glömma tid och rum för det är vårt ansvar. Lyckan att barn överhuvudtaget har kompisar också, för mig som är uppväxt mycket ensam är det ytterligare en lyckodimension.
Jättekul med barn som leker och går helt upp i det. Men vuxna som gör det, njaa...
Ha det gött!
Hej Eva. Låter härligt att ha så små barnbarn att leka med. Mina växer ifrån mig men jag har hittat ett nytt sätt att "leka" på. Jag är sedan 1993 utbildad lokalguide och då iklädde vi oss olika kvinnoroller när vi agerade. Hur kul som helst att få spela ut. Numera är jag engagerad i volontärprojekt på Jamtli i Östersund genom föreningen Gynnarna (Jamtlis hembygdsförening).Där får jag mitt utlopp att leka i olika tidsepoker 1895, 1942 och 1956 som jag har kläder till. 1895 har jag som jag sytt själv och där deltar jag i syföreningsmöte , går på högmässa eller nykterhetsmöte eller sitter på torget och pratar alt handarbetar. Idag är det rösträttsmöte för kvinnor anno 1895.Har även privat klätt ut mig till "amerikansk" turist 1950-tal och Gudrun Sjödén. Har ju turen att bo bara två minuters gångväg från Jamtli så det blir enkelt att bara promenera över nr jag känner för det. Ja så leker jag på äldre dar. Nåt att rekommendera tycker jag hur kul som helst.
Jag tycker jane Morén uttrycker bra skillnade i leken mellan barn och vuxna. Samtidigt upplever jag nog att jag leker bättre nu med mina barnbarn än jag gjorde med mina barn! Jag är mer fokuserad och tar mig tid!
Det sägs ju att barnasinnet kommer tillbaka med åldern!!
Så kanske det är Jane, men det är ändå lycka att kunna ge sig hän i en lek! Det inträffar bara för sällan :)
Hej Hjovän, jag har det riktigt gott. Men nog är det tråkigt att alltid känna sig vuxen och kontrollerad.
Askott, vilken härlig berättelse! Du verkar kunna skapa lek i vardagen!
Margareta, precis så är det för mig också. Vi är väl mindre stressade! kanske mer prestigelösa också? Friare?
Ja, när försvinner det Eva? För det försvinner ju innan de blivit vuxna... Redan lite större barn har ju tappat det. Antagligen en naturlig utveckling men det är ju SÅ härligt med den där spontaniteten! Jag nämner i mitt senaste inlägg om när vår yngsta fick hem en hel båt genom sin spontanitet; JAG kan ta den! Idag skulle han inte öppna munnen! Så jag säger som du; när försvinner det?
Skicka en kommentar