Ska vi människor möta varandra gråa och stumma?
Framför allt tänker jag på detta i Stockholmstrafiken.
Jag åker buss till och från min arbetslokal, ofta i rusningstid men även annars.
När jag sitter på innerplats i Stockholmsbuss och ska kliva så säger jag något som Ursäkta, jag ska stiga av här, tackar sedan den på ytterplats som rest sig upp. Men på senare tid får jag inget ord tillbaka, inte ens en blick. Som om jag, som stiger av, inte existerar.
Om jag sitter på ytterplats så säger ofta den innanför mig ingenting när hen vill stiga av, börjar i stället plocka med påsar, röra sig oroligt. Jag ska därmed förstå att jag ska resa mig upp så hen kommer förbi. När hen går förbi tittar personen inte på mig och säger ingenting. Säger jag glatt: Varsågod, får jag en stum ickeblick tillbaka. Eller en misstänksam blick, är jag ironisk???
Jamen det är väl trist!!! Jag vet när jag bott i Frankrike och vant mig vid att ofta använda ordet pardon, ursäkta, när man går förbi mm. Det är som ett smörjmedel i kontakterna, en artighet. När jag kom hem tänkte jag ofta på att vi uppför oss buffligt här hemma som ingenting säger. Ja den som upplevt den paniska stumheten i svenska hissar vet! Alla kämpar intensivt med att låtsas som om man är ensam i hissen. Eller ensam på bussen.
Nu har det, tycker jag, blivit ännu värre. Det gör mig bekymrad. Varför kan vi inte möta varandras blickar, säga något ord, behandla människor omkring oss som just människor och inte saltstoder. Titta upp från mobilen, se sig omkring, våga möta blickar, våga säga något litet ord.
Man kan till och med le ibland! Dagen blir gladare. Alla omkring blir gladare. Dagen ljusare.
6 kommentarer:
Och jag som säger att "i Sverige ber man i alla fall om ursäkt, håller upp dörren eller tittar på varandra i motsats till här"... Då kan du tänka dig hur det är här...
Oj Marina, jag trodde Singapore var en vänlig stad?
Jag brukar inte gnälla på Stockholm, men nu när jag åker buss mycket så blir jag så paff över hur man slutat se varandra. Det är som om alla drabbats av en mobilhypnos. Som om livet i mobilen är verkligare än i verkligheten så man inte behöver bry sig om andra omkring en.
Ja, det är faktiskt en otrolig skillnad från förr. Det var ofta som jag då kom i prat med någon medresenär; det kunde vara alltifrån ruskigt eller varmt väder till om boken jag läste i var bra! Nuförtiden ser ingen på en utan raskt upp med iphonen och så titta på FB. Det värsta är dock telefonsamtalen..."Jag är nu på Gullmarsplan..."etc att be om ursäkt när man tränger sig förbi eller vill komma fram är ett minne blott...
Vad gör jag själv? Ja jag tar också ofta upp min iPhone tyvärr...men jag brukar le, be om ursäkt och titta i ögonen när tillfälle ges!!
Margareta, vi har tydligen precis samma upplevelse. Visst är det tråkigt. Idag blev jag ändå glad när en medpassagerare såg mig in i ögonen, tackade och log. En sån liten sak kan muntra upp mig en hel förmiddag.
Allt detta stirrande i mobiltelefoner gör något med människorna och det är inte något positivt.
Eva, det är som om alla är innestängda i egna små bubblor, man säger inget, möter inte ens varandras blickar längre. Oroande, tycker jag också!
Skicka en kommentar