 |
| Jag levde mer då, i Paris, för länge sen, var inte så himla duktig, hade inte såna överkrav, levde bara |
Alltså ska jag verkligen behöva vara en så himla duktig flicka?
Ska jag verkligen fortsätta med det, pressa mig att göra mer och mer, mer än jag orkar och bör?
Det har jag gjort mest hela livet. Sjuttsingen vad duktig jag varit. Nu tänker jag inte argumentera med Birgitta Olsson för jag har inte läst hennes bok. Men jag storknar bara jag hör uttrycket.
Jag tänker på mina barns småbarnsår, jag var överduktig. Jobbade heltid och skötte tre barn, började jobba på nytt ställe när barn ett var fem månader. Så höll jag på sen. Var chef för en tidning, skötte mina tre barn, var aktiv i olika teaterspel på fritiden och började skriva böcker på nätterna sedan i mitten av nittiotalet.
Ett tag bröt kroppen ihop, jag fick en sjukdom och opererade bort min mjälte, sen var det full fart igen. Snygg skulle jag vara också. Och glad.
Men sen orkade jag inte längre i början av 2000-talet. Skiljde mig, slutade jobbet, flyttade.
Det tog sin tid att komma i balans med mig själv och hitta min kärna. Det kan jag säga.
Men jag höll nog masken då också, stretade på och var glad på utsidan.
Idag tycker jag att jag har hittat en balans. Jag lever verkligen för att träffa mina barn och barnbarn och för att skriva. Det är det jag gör.
Ibland känner jag de gamla kraven på mig själv. Skriv mer. Gör mer. VAR DUKTIG. Ibland skriver jag och gör saker mer av tvång. Men då vänder jag tillbaka till lusten.
Jag tror att jag har en balans i livet. Men en gång duktig flicka alltid duktig flicka någonstans inom mig. Så jag är vaksam. Försöker att säga nej och stopp och försöker att inte döma mig så hårt när jag inte riktigt når mina mål.
Alltså, duktig flicka? Nä, jag vill inte. På vems villkor var jag det, egentligen?
10 kommentarer:
Det är en viktig fråga, tänker jag - på vems villkor var jag den duktiga flickan? För hon kan behövas också! Hon kan vara den som gör att jag faktiskt orkar det jag verkligen behöver orka, att jag klarar av det jag behöver klara av. Men då är hon den duktiga flickan för min skull, inte för någon annans.
Jag tycker det är härligt att läsa dina ord om att när du tycker krav och måste dyker upp (eller hur du uttryckte det) så vänder du tillbaka till lusten och glädjen.
Klokt beslut! Släng den duktiga flickan ut! :)
Mycket klokt! Släng inte bara ut den duktiga flickan, glöm inte att putta ner den där som ofta sitter på axeln och övervakar det vi gör och ofta tycker att det inte duger. Ingen av de här behövs, vi klarar oss mycket bättre utan!
Åh härliga Karin, Pettas och Marina! Tack för stöd. Ibland kommer verkligen några rader direkt ur mitt hjärta. Kanske när jag såg på den där bilden och mindes en tid när jag inte var så sträng mot mig själv? Vad hände sedan, undrar jag mycket över.
Jag funderar så mycket på tiden när jag var ung eftersom jag skriver på romanen Paris Passion, som delvis bygger på egna erfarenheter. Då måste jag ju fundera mycket på hur jag formades. På min egen inre bild av mig själv och på den yttre bild jag visade upp. Visst är det spännande att gå på upptäcksfärd i sitt eget liv?
Tankarna på hur vi formas dyker upp titt som tätt. De där stunderna när man överlevde och tänkte att det som inte tar livet av en gör att man över mer och bättre sen. De där underbara dagarna när allt gick i flow. Men då var det svårare att njuta. Nu när även jag klivit ut från en redaktion och äger min tid igen känns allt möjligt.
Eva, vad härligt att du klivit ut från redaktionen och kan göra precis det du vill. Så mycket du ska skapa.Kram!
Att vara en duktig flicka känner jag igen. Den här duktiga flickan kraschade gång på gång, det var som om jag inte fattade vad som var bäst för mig själv. Till sist ramlade polletten ner men det tog lång tid. Duktigheten gnager i mig ibland men jag försöker mota bort den. Nu njuter vi av livet va?
Mammas duktiga flicka var något jag växte upp med...och nog har det format livet en del, men samtidigt har jag alltid haft en "liten räv bakom örat" och revolterat! Dock tänker jag nu att jag skulle vågat bejaka min äventyrliga sida lite mer...men jag är ändå rätt nöjd! Jag är fortfarande en duktig flicka men tar med ålderns rätt ut svängarna mer! "Paris Passion" låter underbart! väcker också egna minnen...kram
Eva, sannerligen. Vi lyssnar till vår inre röst och följer den. Inte de olika krav från världen utanför som pressas på oss. Kram!
Margareta, vi känner nog igen varandra i det där med att vara bra på att leva upp till omvärldens förväntningar. Nu har vi gjort det och det är så viktigt idag tror jag att lyssna till oss själva, jag försöker tänka på vad jag vill och längtar efter! Kram!
Skicka en kommentar