Astrid Lindgren 1983
Det här citatet drabbade mig. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva i min blogg, trots att jag verkligen tycker det är viktigt och ger mig så mycket. Men på sista tiden har mitt huvud valt åt mig. Jag har varit så intensivt upptagen både med ett eget manus och med den bok Annica och jag skriver tillsammans med en femteklass i Sundsvall. Nu är den boken på väg till tryck. Högt tempo heter den och mer om den så småningom. Klassen är så stolt, deras fina lärare likaså. Och Annica och jag är lyckliga över detta projekt där barnen tillsmmans med oss arbetat med fantasi, disciplin och entusiasm. Det blev en bok minsann. Men det har varit just högt tempo i mitt liv.
Samtidigt har vi haft många trevliga saker som hänt i familjen, det har varit en glad turbulens kan man säga.
Mitt i allt detta har jag varit, orkat och haft kul men inte orkat så mycket annat. Orkat mindre. Jag har inte varit så kontaktpigg som jag brukat. När jag ändå försökt "fina upp mig" och gått på olika trevliga mingel har jag känt en sådan stress: Vad gör jag här? har jag tänkt.
Så jag har gått hem.
Andats ut.
Tänkt på det Astrid så klokt säger: Vad gör jag med min korta stund på jorden?
