Tårta, kramar, böcker, barn från hela världen

Tårta!!!

Idag avbröt vi en mattelektion i en sexa i Bredsand utanför Sundsvall. Det var Annica Wennström Lille M och jag som stegade in i klassrummet, åtföljda av Monika Westin, fantastisk kulturinspiratör i Sundsvall.
Eleverna blev glada - inte bara för avbrottet tror jag. Deras fine lärare Johan likaså.

Förra året skrev vi en bok tillsammans under en intensiv termin med besök på skolan, många mail och mycket arbete för eleverna. Hjälp oss skriva en bok! bad de. Det gjorde vi. Högt Tempo utkom våren 2015, säljs i den fina bokhandeln Vängåvan men första upplagan är snart slut.

Under Bok och Bibliotek berättade vi om projektet, eleverna iförda rosa tshirts avslutade med att sjunga Lalehs sång om David och Goliat: Vi ska ta över världen
Inte ett öga torrt. I synnerhet inte mina. Lättrörd är jag. De var fantastiska.
Igår fick de svar och tack från Laleh på facebook!
Monika hade fixat en jättetårta med bild av bokens framsida på, otroligt tjusigt! Så vi åt tårta, började skriva noveller, pratade och kramades.
Vilken dag! Jag är omtumlad. Jag är glad, jag är rörd.

Och ja, jag vill att dessa barn tar över, dessa barn med bakgrund i Jemen, Sverige, Somalia, Etiopien med flera länder, tar över världen och arbetar lika fint tillsammans då som vi gjort i detta projekt.

Mer kultur i skolan, kulturen bygger broar som inget annat, öppnar nya världar! Låt oss skriva, sjunga, dansa, spela teater, göra musik tillsammans.

Låt oss skapa en värld, en fin värld, för dem att ta över!

Sitta ner, tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Vad som inte är livets mening det vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer att leva kändisliv och fina upp sig på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Astrid Lindgren 1983

Det här citatet drabbade mig. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva i min blogg, trots att jag verkligen tycker det är viktigt och ger mig så mycket. Men på sista tiden har mitt huvud valt åt mig. Jag har varit så intensivt upptagen både med ett eget manus och med den bok Annica och jag skriver tillsammans med en femteklass i Sundsvall. Nu är den boken på väg till tryck. Högt tempo heter den och mer om den så småningom. Klassen är så stolt, deras fina lärare likaså. Och Annica och jag är lyckliga över  detta projekt där barnen tillsmmans med oss arbetat med fantasi,  disciplin och entusiasm. Det blev en bok minsann. Men det har varit just högt tempo i mitt liv.

Samtidigt har vi haft många trevliga saker som hänt i familjen, det har varit en glad turbulens kan man säga. 

Mitt i allt detta har jag varit, orkat och haft kul men inte orkat så mycket annat. Orkat mindre. Jag har inte varit så kontaktpigg som jag brukat. När jag ändå försökt "fina upp mig" och gått på olika trevliga mingel har jag känt en sådan stress: Vad gör jag här? har jag tänkt. 

Så jag har gått hem. 

Andats ut. 

Tänkt på det Astrid så klokt säger: Vad gör jag med min korta stund på jorden?