En dag av sorg

Det är svårt att orka idag efter det brutala vidriga terrordådet i Nice.
Nice, en stad jag återkommit till då och då sedan mitt första besök som liftande tonåring. Länge sen. Så många gånger jag vandrat på Promenade des anglais. Fikat på stranden. Strövat omkring i solen.
En av mina bästa vänner bor där, och ja Nice känns som en stad jag tycker om att vara i. Även i fantasin, när jag skriver, flera kapitel i min senaste bok utspelar sig där.

Vi får inte tappa modet, vi måste leva som vanligt. Så säger vi till varandra. Hur kan man det? Jag vet inte. Jag är en rädd människa, jag längtar inte längre till Paris eller Nice,  ändå vet jag att något ont kan ske var som helst. Världen blir räddare och trängre med denna ondska, dessa oförsonliga unga män så fyllda av hat och så totalt utan respekt för människoliv.

Och vad gör SVT denna hemska morgon? Jo varvar nyheter med mysprat, varvar allvaret med tramsnyheter och vinprat. Det var en respektlös morgonsändning SVT bjöd oss tittare på på denna sorgliga morgon.

Vad ska vi göra? Idag vet jag inte. Jag känner en sorg som gränsar till uppgivenhet, men också vrede. Och vi måste gå vidare. Men hur?






 

Jag skålar med mina bokhjältinnor på Negresco i Nice - i min fantasi

Nu har jag lånat en bild av min vän Margareta som har en så läsvärd blogg: http://maggisvarld.blogspot.se/
Hon firar nyår i Nice och har tagit denna bild.

I min fantasi har jag vistats  en del på Negresco i Nice sista tiden eftersom några av kapitlen i min nya bok "Om ni inte börjar leva gör jag slut"utspelar sig där.
Jo, jag har varit där själv också, suttit i baren och skrivit i de härligt slitna sammetsfåtöljerna på det lyxiga hotellet där mina fyra kvinnliga äventyrslystna kvinnor ...
Ja, vad de gör får ni här bara ett smakprov av. 19 maj kommer boken.
Jag är avundsjuk på mina huvudpersoner som får bo där!!!

"När de sågs i foajén var de väldigt olika kvinnorna i det gäng som sörjt sin förlorade ungdom i Stockholm för några månader sedan.

Det var som om de alla sträckt på sig och återtagit en säkerhet som gjorde att ögonen glittrade.

Pamela hade redan kollat in baren.

”Det är så vackert, men inte flott på något snobbigt sätt ändå, jag känner mig hemma här.”

Det verkade hon göra när hon gled in i baren som om den var ett av hennes allra vanligaste vattenhål.

”Jag vill i alla fall ha en Bloody Mary”, sa Garbo.

”Den drinken matchar dig i den där dramatiska klänningen”, sa Pamela och valde en Cosmopolitan.

”Ingalill, förlåter du oss om vi gör det här till en festkväll i stället för att vi direkt jagar ut på apoteken? I morgon blir det av. Då laddar vi med adresslistan och går runt och letar Marcel.”

Ingalill vågade inte ens säga hur lättad hon var över att jakten fick vänta till dagen därpå.

”En för alla, alla för en!” sa hon och höjde sitt glas med Bellini-drinken.  Anita skålade med en röd bubblande Kir Royal."

Hemma är nära när jag är långt borta

Jag älskar att hitta ställen att skriva på där jag känner mig fri. Ni vet, hemma, där sitter jag ofta på Café String, slitet och trasigt men så hemtrevligt.
Nu är jag i Nice. Jag vill ut så klart, vandra längs stranden i solen, men också skriva. Mitt rum på det billiga hotellet är så litet, jag vill ut!
Kanske byta String mot baren på ett lyxhotell som ändå är litet bedagat, tänkte jag? Jag valde Negresco, ett hundra år gammalt pampigt lyxhotell - se mina bilder, ingen dålig miljö eller hur  - och jag satt en hel förmiddag och skrev i de insuttna sammetssofforna i kaféet där det också alltid bor en katt, enligt ägarens beslut. Den ligger här och där i sofforna.
En kaffe kostade 80 kronor, men jag satt länge, ensam i baren, så länge att kyparna kom med fat med små kakor till mig.
Det jag skriver utspelar sig svensk sommartid, i skärgården, det är märkligt så lätt det är att i fantasin förflytta sig. I synnerhet är det lätt att vara hemma borta.
Var gillar du att skriva?

Tröstebild från en solstad

Kanske har jag varit lite stillsam på bloggen några dagar.. det beror på att jag är på rymmen söderut. Anledningen är att vi firar - helt som en överraskning - kära vännen E. Hon visste inte att vi skulle komma men nu är vi här i Nice sedan några dagar.
Jag vill skicka en tröstebild. Det finns en värld utan snö och modd.
Faktiskt med sol.
Så just på denna bild sitter jag på stranden och dricker en kir i solen.
Jag  arbetar också. I morgon ska jag visa var jag sitter med penna och anteckningsblock.






Det fanns faktiskt folk som badade idag! På Promenaden såldes julgranar, i havet tumlade dessa två omkring.
Kändes inte alls fel. Snart är jag tillbaka i modden och kylan igen! Nu njuter jag.