Lekstuga som färdats över kontinenter

En stuga som rest över kontinenter och varit hem åt generationer lekande barn

Karin, jag och Disa

Igår var jag på underbar utflykt med två skrivkompisar till Horndal, där vännen Karin har hus.
Så vackert det är där, så somrigt än! Vi anlände på kvällen, åt, drack vin och pratade till klockan halv ett. Sov och vaknade utvilade. Skrev på våra romaner, tittade runt i hus och natur. Tog ett litet dopp i sjön innan vi skrev lite till och åkte hem. När vi körde hem såg vi en fantastisk regnbåge, ofta ser man bara den ena halvan av bågen, här var det verkligen en osannolikt vacker båge som det kändes som att vi körde igenom. Det måste betyda tur i skrivandet eller vad säger ni?
Vilken härlig utflykt.

På gården står den förtjusande lekstugan ni ser på bilden ovan. Den kom en gång från Tanzania med K:s packning efter att hon bott där några år.
– Hmmm ... sa hennes pappa Martin, vilken fin låda.Den får bli lekstuga.

Disa och jag laddar för skrivande i solen

Så blev den det åt Karins barn. Även mina barn har lekt där. Och nu är det en stuga för barnbarnen.
Så fint eller hur? En låda som färdas över kontinenter och omvandlas till en lekstuga till generationer barn.

På Valborg var det majbrasan på Norra berget som gällde för mig och bästisen

Enda bilden av mig och bästisen Maggis Wiik. Hon längst tv, jag tvåa från höger.

Glasspinnen på Norra berget

Glasspinnen kallas det fula tornet på Norra Berget i Sundsvall. Det invigdes 1954. Min stad ligger mellan två berg, södra och norra. Där uppfirån kan man se ner på den lilla staden med den vackra stadskärnan av gamla stenhus.
Min stad.
Bilden publicerades idag på Facebook av ett arkiv med gamla Sundsvallsbilder som alltid gör mig nostalgisk. Man bor och växer upp i en stad, flyttar som ung men bär staden med dess minnen i sitt hjärta.

Och just på Valborg, då brukade vi göra oss fina, Maggis Wiik och jag. Sedan promenerade vi från Sallyhillsvägen upp till Norra berget. Däruppe var det alltid  en majbrasa. Kanske var det bus och stök omkring, på stigarna och i gläntorna? Det märkte vi ingenting av. Vi var väl 12-13. Att vi fick gå hela vägen själva? Men det var en lugnare tid.

Jag minns glädjen, hur fina vi var i tunna sommarklänningar och vårjackor - att vi inte frös ihjäl! Jag har inte en enda bild från den tiden av Maggis och mig. Den enda bild jag har är från en skridskomaskerad på Nackstaplan. Är den inte underbar? Och vad vi fnissade och spanade på söta killar utan att knappt våga prata med dem. Det är så länge sedan.

Men tornet står kvar. Man kan klättra ända upp och se ner över den fina staden!

Jag minns när vi gjorde en intervju med Papillon, Christophe och jag

Christophe Laurentin, min vän Ulla L, jag och Elisabeth. För länge sen, i en skog utanför Paris

I kväll har jag återsett en gammal vän. Fotografen Christophe Laurentin som jag lärde känna som ung i Paris. Vi arbetade mycket ihop, bland annat gjorde vi tillsammans en intervju med författaren Papillon. En underbar författare med glimten i ögat. Jag tyckte han var så gammal, Papillon, nu är jag äldre än han var då.  Livet!

Nu var Christophe här för att ett litterärt pris skulle delas ut, Jacques Outin-priset till en svensk översättare som introducerat fransk litteratur i Sverige.

Boken I livets virvelvind hade samtidigt release, en bok om Jacques Outin med intervjuer med vänner till honom, bland andra då min vän Christophe. I den intervjun berättar han  också om hur viktigt vårt samarbete var i Paris 69 då han var i början av sin lyckosamma karriär som fotograf. Han har bland mycket annat gjort en fantastisk bok om Paris tillsammans med Sun Axelsson.

På bilden ser ni Christophe och mig, ja, jag är den blonda.
Vad unga vi var då! Jag blir lite sentimental.

Välkomna till min nya väninneroman

”Äntligen tar mogna kvinnor plats i en underhållande och oförutsägbar roman om att skaka liv i gammal vänskap, utmana normer och den kittlande tanken att hämnden ibland är ljuv.”
ANNICA WENNSTRÖM, FÖRFATTARE

Kvinnlig vänskap skriver Åsa Beckman så fint om idag i sin recension i DN  av Ferrantes Min fantastiska väninna.

Ja! ropar jag som precis skriver om det temat i min  nya bok.

"Kvinnlig vänskap är en av historiens vita fläckar." ... "Att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen och ger den dess rättmätiga plats är därför otroligt upplyftande", fortsätter hon.

Och jag blir så glad.

Min roman handlar om fyra väninnor, Garbo, Ingalill, Pamela och Anita. De har känt varandra genom livet. Männen har kommit och gått. Barnen är ute på vift. Samhället ser dem som ganska överspelade. Det börjar de själva tro att de är. Men de har varandra. Och de har sina drömmar. Som de hjälper varandra att förverkliga. Men inte förrän Garbo dramatiskt säger till dem: Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Det är ett så viktigt tema i mitt liv, väninnorna. När man deppar ihop, blir sjuk, tycker livet är överdjävligt, vilka har man: Väninnorna.
När mannen sjappar med älskarinnan, när jobbet tas över av en yngre man, vilka har man: Väninnorna. De ställer alltid upp.
När man är strålande glad, vilka ringer man: Väninnorna!

Välkomna att läsa min väninneroman

Viktigare städa upp än göra uppror? Inspirerande besök hos Gittan Jönsson

Gittan Jönssons fantastiska dammsugerskor som röjer i hela världen

Tycker du fortfarande att det är rätt att göra uppror?
Den frågan besvarar konstnären, feministen, serietecknaren Gittan Jönsson i programbladet till den stora härliga retrospektiva utställningen i Marabouparken, Sundbyberg med:  
Idag tycker jag det är viktigare att städa upp.

Vi har ett så trevligt sätt att umgås kära vännen Maria och jag. Vi äter lunch och upptäcker nya museer eller nya utställningar.

"Vi är många och vi kan, vi är många som vill"

 Igår var vi i Sundbyberg där den otroligt inspirerande utställningen om Gittan Jönssons livsverk pågår.
Vilken produktiv, radikal. inspirerande, feministisk konstnär hon är. Och vilken vandring i mitt eget liv det blev.
Det är bilder jag sett och gillat sedan sextio-sjuttiotalet som nu finns där, ibland visste jag inte ens att det var hon som gjort dem. Som omslaget till LP-skivan Sånger om kvinnor som jag fortfarande har kvar (1972). Och den klassiska Historieboken. Det är teckningar, målningar seristrippar.
Det är ilska och humor.
Politiskt och personligt.

Stora skeenden löper parallellt med små. Det är otroligt många kvinnor med dammsugare. Kolla den fantastiska lilla statyn med text på av Sonja Åkesson eller kvinnan på målningen i min blogg!
Dammsugerskan städar inte bara den lilla världen utan röjer i större sammanhang, river murar, skapar bättre miljö, öppnar för att göra livet bättre i konst- och omvärld.
(Förlåt att bilden jag tog blev lite sned - men se den i verkligheten!)
Åk dit! Ta god tid på er.
Gärna en vacker dag så ni efteråt kan promenera runt i den fina statyparken utanför själva museet.

Jag älskar mina tjejkompisar men varför har jag inte fler manliga vänner också?

Vännen Annica och jag

Snart ska jag gå ut i solen. Idag ska jag träffa min kära vän Annica som bjuder på födelsedagmiddag. Det är snart en månad sedan födelsedagen men firandet förlängs av att mina underbara vänner gett mig brunch (kram Maria), mysfrukost (tack Pia) och middagar i present så jag förlänger firandet av min väldigt ojämna födelsedag och får chansen att sitta och prata i lugn och ro med mina vänner.

Vänner - det är det bästa! Sådana som man känner väl, delat glädje och sorger med, litar på i vått och torrt. Som man kan ringa både om man är ledsen och jublande glad.

Det enda som saknas på vänfronten är fler manliga vänner, jag pratar nu inte om kärlek eller förälskelse utan om vänskap. Jag har några riktigt trevliga manliga vänner och jag älskar att prata med dem, det ger mig andra perspektiv och jag gillar det.
Ofta utmanar de mig mer också, gillar det med.
Men de är få. Jag hade fler manliga vänner när jag var gift, men det verkar som om konstigt nog vissa fruar inte riktigt gillar vänskap med ogift kvinna. Har ni varit med om det? Är jag farligare nu? Tror inte det.
Det här är ingen stor grej, men ändå något jag funderar på. Manliga vänner. Svårt att hitta.

Drömmarna kring det runda bordet

Rebecka, Camilla, jag, Anna, Kristin, Eva, Annika och Frida, Författarinnorna av Runda Bordet

Hemma igen. I regn,  men ingen snö, ingen kyla. Känns bra.
Jag har fått en gedigen språkgranskning av mitt manus från mitt förlag och nu är det sista rycket innan boken går iväg.

Men igår var jag för trött för korrläsning.
I stället träffade jag en grupp vänner: Annika, Rebecka, Camilla, Eva, Anna, Kristin och Frida - Författarinnorna av Runda Bordet. Vi pratar skrivande, förlag, agenter, kontrakt, skrivlust och skrivvånda. Vi har olika bakgrund och liv, vi skriver i olika genrer. Men ett har vi gemensamt, vi älskar vårt skrivande och satsar mycket av vår kraft, vår kärlek och tid på våra böcker.

Vi har lagt drömmar och önskningar om framtiden på bordet och gemensamt hoppas vi på att de ska slå in.
Vilket fint gäng!

Återuppleva det goda samtalet, återuppliva det

Bilden av mamma och mig hos farfar i Haga har egentligen inget med texten att göra, annat än att jag minns lugnet i barndomens samtal

Jag tänker på hur vi umgicks i min barndom. Mycket prat var det. Historier som berättades. Ett slags lugn och en koncentration på varandra. Sen kom teven och koncentrationen flyttades till en ruta.

Jag tänker på det goda samtalet, lugnet i att vila i ett sådant samtal. Lyssna på varandra.

Så tänker jag för att vi hade en sådan kväll igår. Tre kvinnor träffades. Tre skrivande kvinnor. Tre mammor också för den delen med varsin dotter långt borta i världen.
Vi skulle kunna sitta ensamma hemma och se på teve, inget fel i det heller.
Men just igår kväll så träffades vi med vin och ost och prat. Jessica, Jane och jag. Och det var så fint.

"Läs något du skrivit för oss", bad Jessica Jane.
Och så gjorde vi det. Plockade något vi skrivit och läste högt för varandra.
Janes dikter, de lever i mig ännu idag.
Jessicas absurda betraktelse över en fika på Starbucks likaså. Dessutom läser de båda så bra, inte bara att de skriver med känsla, de läser med känsla också.

Det var en riktigt fin kväll. Lite förr i tiden-känsla samtidigt som det pekar framåt mot ett sätt att umgås jag vill återuppleva, återuppliva.

Vänner att dela glädje och sorg med

Jag hade ett långt härligt samtal idag med min kloka författarkompis (läs hennes blogg) Jane Morén som skriver både fantastisk poesi, romaner, artiklar och nu en livligt efterlängtad faktabok om Anna Johannson Wisborg. Samtidigt är hon aktiv i arbetarskrivare och redaktör för deras tidning Klass.  Och begåvad fotograf. Och kärleksfull mamma och dotter.


Det är något specielt med att dela sina tankar om skrivnde, om livet, om kärleken, om barnen med en kvinna som är på samma spår. Som verkligen förstår och har upplevt liknande saker, kanske man kalla dem trauman och sorger, i livet och försöker bli fri genom att skriva sig ur sorger och smärtsamma upplevelser.

Tänk vad mycket det finns att skriva om, att prata om. Tänk vad fint det är med ärlig vänskap, att dela med någon som förstår. Jag känner mig så rik som har sådana vänner.

Tillsammans är vi tidlösa för vad är ålder när det glittrar i ögon som möts

Igår åt jag middag med två män som jag älskar mycket.
U och C, några av mina äldsta vänner. De enda jag har kvar från gymnasietiden då vi var väldigt nära varandra. Under ett antal år vandrade vi olika vägar. Nu sedan många år har vi hittat tillbaka till varandra igen.
Jag ser deras engagerade ansikten, deras ögon som glittrar av idéer och av drömmar och lust att uträtta något.
Kanske tycker vi så mycket om varandra för att vi inte slutat drömma, inte gett upp. Först när vi möts ser jag dem som de är nu, två  eleganta män. Men efter ett tag ser jag dem bara som de var där på latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall. Mina pojkar.
Som de var, som de är.
Ave Ars, Leve Konsten, hette vårt heliga hemliga förbund, instiftat på kyrktrappan i Sundsvall en midnatt. Det var vi, och några andra, mot världen. Vi skrev, vi hade drömmar. Någon ville spela teater. Jag ville skriva. Vi tog varandra på allvar och våra fester i Cs lägenhet var magiska.

Vi träffas, pratar, skojar, dricker vin och är väldigt uppriktiga. Vad skulle vi väl dölja för varandra, vi som känt varandra så länge.
Tillsammans är vi tidlösa.
Vad är ålder?
Våra ögon möts och glittret i dem är lika ungt nu som då.

Tack alla goda makter för fina vänner

Det är något med sommaren.... jag vet inte vad. Det märks inte så mycket när solen skiner. Då blir jag glad. Livet är lättsamt och stegen lätta. Eller när jag har små barn omkring mig.
Men när molnen ligger tunga på himlen, när regndropparna faller, när jag hela tiden måste ta in kuddar för regnets skull.  Ensam. Då händer något i mig. Som om min uppdämda förväntan inför sommaren laddas ur och skapar oro i kroppen. Ensamheten blir så påtaglig då. Kan inte säga varför men så är det.
Som i kväll. Jag kände mig så hysteriskt uttråkad. Vilket betyder att jag kände mig så övergivet ensam.
Just då kom en kompis. Hon kände sig precis som jag, ensam och stressad och inte väl till mods.
Nu har vi suttit och pratat några timmar och allt känns bättre.
Tack alla goda makter för fina vänner!

Får en Cesarsallad smaka hur som helst?

Fantastiskt trevlig lunch idag med min skrivkompis Disa. Så mycket prat

det finns i oss och så härligt det är att kunna prata om många saker vi tänker på. Om hur våra manus framskrider. Och livet. Skratt och allvar. Eftertänksamhet och uppsluppenhet.

Vi gick till Djurgården, Flickorna Helin Voltaires restaurang som ligger så fint.
Vi hade så trevligt men fick vi tvinga i oss Flickornas  faktiskt gräsliga Cesarsallad - torr kyckling, sönderbränd bacon och sötpotatis i en geggig röra.
Voltaire som brukar bara så bra! Besvikelse.
Jordgubbspajen var god och inget kunde förstöra den trevliga stunden, inte ens den märkliga salladen.
Så är det när goda vänner ses.
Sedan promenerade jag Strandvägen fram i solen. En kort vistelse i stan, snart blir det ön igen.

Livet är värt en fest och firande

Jag fick en så bra bild från en vän idag på min födelsedag. Den sammanfattar vad jag tänker.
Äsch, det är väl inget att fira! säger en del om sina födelsedagar.
Men det är ju just vad det är!
För varje år är jag mer tacksam över att få hänga med ett år till. Över att livet ger mig den rikedomen.
Jag samlar vänner och familj till en fest, jag firar livet. Jag firar vänskapen.
Önskar jag hade en dubbelt så stor lägenhet för jag älskar att se vännerna strömma in, dricka, prata, äta god mat (tur att jag har så bra hjälp av mina barn o barnbarnet med matlagningen, Milton och jag har bakat i en vecka).

Så gör som jag, ni behöver ju inte ha fest, men fira att ni lever.
Tänk på alternativet. Då inser man, eller hur, att det nog är värt att fira.

Förresten fick jag en efterlängtad hammock till sommarön av mina barn och deras familjer. Just vad jag drömt om. Sommar, kom!!

Livet en vanlig torsdag, mycket om vikten av vänskap

Vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans

Jag tycker om att vakna till frukostljud. E2 är på jobb i huvudkommunen och bor hos mig. Älskar att äta frukost ihop, ventilera dagens och gårdagens händelser med min synnerligen kloka dotter. Samtalen med henne tvingar mig att tänka till en gång till över händelser och livsfrågor. Härlig start på morgonen.

En rolig förfrågan om ett bokprojekt kom i min mejl.

I kväll ska jag äta musslor med bästa Annica och prata skrivande och liv. Det är så viktigt med vänner. Igår satt Ulla, min vän sedan länge länge och jag på Urban Deli i timmar och pratet mellan oss tar aldrig slut. Vi bara fortsätter på en rad trådar, vi skrattar, vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans, jag har nog visat bilden förut, av oss i Paris, länge sen. Men här får ni se den igen. Älskar den bilden.  Vänner, det viktigaste.

Annars är jag lite långsam och inte så fokuserad på snabba resultat. Vet inte vad det beror på. Jag jagar inte efter att böckerna jag skriver på snabbt ska bli utgivna, jagar mer efter en känsla av tillfredsställelse med hur skrivandet framskrider med målet att jag, den första läsaren ska bli nöjd.

Utanför småregnar det. Jag älskar att snön regnar bort. Jag älskar grå asfalt utan snö.

Vi går på museer, bra sätt att umgås, igår Olle Olsson Hagalund

Det vita huset, olja fyrtiotal

I snö men glad

Igår var en fantastisk dag. Jag är inte ironisk. Jag vet att det snöade och jag hatar det. Men jag var med vännen Maria på ett så fint museum: Olle Olsson Hagalund.

Maria och jag arbetade tillsammans många år. Vi vill så klart fortsätta ses, så då går vi på olika museer, ser utställningar och fikar och pratar. Ett härligt sätt att umgås.

Igår Olle Olsson Hagalund-museet. Det lilla fina huset är målat i samma knallturkosa färg som mitt kök. Det är det hus där Olle föddes, levde till sin förtidiga död. Överallt hänger hans tavlor och miljöerna är återskapade som de var.
Hans dotter Lena, som växte upp i huset,  visar runt och berättar och det är alldeles fantastiskt. Vi var de enda besökarna igår. Jag älskar naivistisk konst och Olle Olssons tavlor är ljuvliga. Man blir helt enkelt glad av att betrakta dem.

Huset sommartid i sin färgprakt

I ett rum kan man lyssna till en  fin intervju med den kloke och humoristiske målaren.
Han nästan dog av sorg när de insiktslösa politikerna i Solna rev närapå hela Hagalund.

Tack och lov fick några hus stå kvar.
Intill reser sig Blåkulla. Fult.

Tänk om Solna idag i stället haft detta förtjusande kvarter som nu bara lever kvar i Olle Olssons färgstarka härliga målningar?

Auktion i Hagalund, olja sextiotal

Jag säger bara till dig som inte varit på detta museum: Ila dit.

Du får sol i hjärta och sinne av den utflykten.

Gränslöst projekt gav vänner för livet

Helen, Paro och jag träffas igen

Det här är en glad historia! Vi fick en idé, Helen Rundgren och jag, efter en studieresa till Indien. Varför ordnar vi inte en workshop där indiska och svenska författare träffas, utbyter erfarenheter och skriver en bok tillsammans?
Galen idé tyckte många men Helen Sigeland på SI satsade på oss.
2007, efter mycket planerande, åkte vi iväg till Goa med ett gäng svenska författare och under två veckor hade vi magiska möten med indiska författare. Vi berättade hur vi arbetade, vad som var tabu i respektive länder. Vi hade uppläsningar, träffade engagerade läsfrämjare.
De fantastiska var att det var mycket som var sig likt mellan oss som författare och illustratörer.
Vi fick vänner för livet.
Blev det några böcker?  Ja det blev det. Projektet utmynnade i flera utgivna böcker.
Och nu, sju år efter detta, kom en av författarna, Paro Anand, på besök till Sverige. Inbjuden av Internationella biblioteket. Med sig i väskan hade hon utkastet till den bok hon och Örjan Persson påbörjade i Goa för sju år sedan. Nu utkommer den äntligen i Indien och vi hoppas ett svenska förlag också ska nappa.
Igår var Paro och Helen hemma hos mig tillsammans med Kenneth Andersson och Jonathan Lindström som också var med de där förtrollade dagarna i Goa.
Det finns inga gränser när barnboksförfattare från Sverige och Indien möts.

Minnen bubblade upp av en svår ensam tid i mitt liv - när vänner försvann

Gamla minnen kom tillbaka till mig de senaste dagarna av en svår period i mitt liv.
En journalist ville prata med mig om något jag skrivit, det var ett bra tag sedan, men det handlade om hur vänner sviker och försvinner när man skiljer sig. Det var väldigt plågsamt för mig under flera år efter skilsmässan.

Plötsligt var jag ersatt på de fester jag brukade vara bjuden till av min exmans nya kvinna. Det var om om jag upphörde att finnas för en del människor i min omgivning som jag räknat som mina nära vänner. Det var en hemsk och märklig upplevelse som jag tyvärr delar med många av mina frånskilda väninnor. Som om vi var farliga, som om skilsmässor smittade. Som om jag blivit en kvinna på jakt efter nya man. Det var jag inte, jag var mest på jakt efter mig själv.

Allt var förvirrande, tur att jag hade mina närmaste vänner och min familj och snälla grannar. Det var jobbigt nog ändå att  hitta nya sätt att leva, att efter många år som del i ett vi  vara ett jag.

Nåväl, nu har jag det på distans och kan prata om det. Men minnena bubblade upp idag när vi tog bilder och pratade om det

Solen sken, vi åt sill och färskpotatis, det enkla sköna livet

Sommar är verkligen att ha tid. Med sig själv. Med varandra. 

Så ofta jag och andra slänger ur oss ett: Vi måste ses!
Eller: Kom och hälsa på!
Sedan försvinner det i vardagsstressen.
Nu är det sommar och tid att träffas.
Kanske gör solen och utelivet allt så mycket mer okomplicerat? Det behövs inga krångliga trerätters, sill och färskpotatis är det bästa.
Igår fick jag så trevligt besök på sommarön av vännerna Gunnar och Agneta. Vi åt sill, solen sken, de badade modigt i det ännu ganska kalla vattnet.
Jag gillar det här enkla livet.

De paradisiska små kolonilotterna mitt i stan

Jag lånar en bild av Gunnar från sommarfesten i kolonin

Kolonistugor är inte det alldeles ljuvligt? 
Igår kväll var jag i en prunkande trädgård som tillhör min vän Gunnar. Han och hans Agneta hade kolonifest, vi satt där bland doftande syrener och ljuvlig rosenkvitten. Gunnar kanske mest njuter av att vara i sin trädgård, det är inte skörden som är det primära. I stället odas mycket kultur, skapas musik i grönskan? Bland alla blommor. 

Gunnar själv sjöng en sång, Helge läste Dagerman-dikter. Vi satt på rangliga stolar och drack rosé så klart, mumsade på blåbär och jordgubbar och en och annan choklad. 
Jag kände mig så fridfull till mods, rentav lycklig. 

Det doftade, det blommade, det var om om hela sommaren fanns där, komprimerad till en rad små kolonilotter med de söta små stugorna intill. 
Detta mitt i Stockholm, intill Vitabergsparken.

Det är en sådan kulturskatt dessa koloniträdgårdar där det odlas och njuts, nära eller mitt i städernas centrum. Det tråkiga är väl bara att man idag måste stå i kö länge länge för att komma i åtnjutande av en sådan liten grön oas. 
Min vän hade tur. Och han delar generöst med sig av sin trädgård.

Det var en gång ett gäng farliga kladdbollar som hotade makten

Det var en gång en redaktion. Där arbetade några kvinnor. Det var en gång också en infoavdelning på samma arbetsplats. Och tänk där arbetade också kvinnor.
Den kvinnliga chefen på arbetsplatsen tyckte det vore bra med samarbete. Så vi samarbetade, det var kul, det var kreativt. Det var inspirerande.

Kanske var det för kul för några? Får kvinnor ha så kul? Tar de makten? Konspirerar de? Tanken väcktes i en manlig chefs huvud. Försåtligt ...  kallade han oss kladdbollarna. Det var inte på skoj. Det skulle föreställa det men det var det inte.
Ja hela sagan ska jag inte berätta. Men ingen av oss arbetar längre kvar på denna arbetsplats i den sk rörelsen.. Några gick frivilligt, andra sparkades av  ... ja just han med kladdbollarna.

Idag har vi nya inspirerande uppgifter.
Och vet ni vad. Vi träffas fortfarande.
Vi kallar det kladdbolleträffar.

Vi gillar fortfarande varandra.
Den där kladbollschefen, honom tänker vi inte på.
Så kan det gå.
På 2000-talet.
Snipp snapp snut ... sagan tar aldrig slut