Visar inlägg med etikett Olof Palme. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olof Palme. Visa alla inlägg

söndag 28 februari 2016

Passion, Paris, Politik, Palme

Lunch i Paris 1969 med mig, Leif Biureborgh, Olof Palme då utbildningsminister, Maurice Duverger, Roland Dumas, senare utrikesminister I Dumas hem.
Passion, Paris, Politik, Palme

Ett kapitel ur en roman under arbete. En roman som jag letar förlag till och som bygger på självupplevda händelser .
Kapitlet handlar om en lunch med Olof Palme och François Mitterrand i Paris 1969.
Passion, Paris, Politik !
Bilden är från vår lunch hemma hos Roland Dumas, sedermera utrikesminister. Mitterrand hade hunnit gå när bilden togs. Det var Palms och hans första möte.


"Olof Palme imponerade på de annars så svårflörtade franska journalisterna. Han var engagerande, underhållande och politiskt skarp på franska. Lunchen skulle äga rum innan alla offentliga regeringsplikter tog vid och de två utbildningsministrarna skulle sammanträda. Men först var det vår tur.
En blänkande limousin körde fram när han gick ut på gatan, åtföljd av svassande fransmän. Chauffören hoppade ut och höll artigt upp dörren åt den svenske ministern. Olof Palme fick syn på oss, kom fram och hälsade hjärtligt.
”Så då är det dags för vår lunch? Har ni bil?”
Vi hade för dagen lånat Christians rosa skamfilade Renault utan baksäte.
Palme vinkade iväg den blanka svarta regeringslimousinen och kröp glatt pratande in i framsätet på vår Renault. Jag satt på golvet i baksätet. Han hade inte en kommentar om bilen, verkade knappt märka skillnaden på den bil han avstått från och denna. I stället pratade han entusiastiskt och kunnigt om fransk politik medan vi körde till Dumas våning. Jag undrade om vi äntligen skulle få träffa Rolands fru?
För dagen hade jag skor med klack, jag hade målat munnen och sminkat ögonen. David var prydlig som alltid i sin bruna kostym med väst.
Roland tog ensam emot oss. Jag var alltför medveten om att jag var den enda kvinnan vid lunchen och absolut yngst. Förutom Roland Dumas och Olof Palme var det David, Maurice Duverger, François Mitterrand och så jag då, Lena från Sundsvall.
François Mitterrand trädde in som en kejsare i rummet. Ingen skulle få för sig att säga något annat än “vous”, ni, till honom. Han var kort till växten men hade en imponerande utstrålning.
Lunchen serverades i matsalen på vitmanglad duk och med vackert porslin. Som på lunchen hos Maurice Duverger var det tyst och diskret uppassning. Nya rätter serverades, vin hälldes upp i kristallglasen. När salladsskålen ställdes fram vinkade Roland bort servitrisen och bad mig vända salladen som om jag var värdinna vid bordet.
Mitt leende stramade men jag lyckades vända den elegant utan att ett enda blad hamnade på bordet. David var också ovanligt tyst. Här var det Olof Palme och François Mitterrand som pratade. De mätte sina krafter och någon slags kontakt uppstod mellan dem. Roland pratade inte heller mycket. Han såg till att alla hade det bra, var en förekommande värd, men lät de två politikerna få fritt spelrum.
När Roland dessutom bad mig skära den ishårda citronsorbeten blev jag paniskt förskräckt för att en stor bit skulle hoppa av tallriken rakt ner i den imposante Mitterrands knä. Ändå lyckades jag skära utan missöde, så allt var väl bra? Men jag föredrog de improviserade pastamiddagarna vid ölbacken i vår egen lägenhet som numera fått en rutig duk, också den från Christians hem.
Roland var synbart belåten med att Olof Palme personligen inbjöd honom till socialdemokraternas partikongress i Stockholm i september.
”Nu har vi gjort rätt för alla luncher du bjudit oss på”, tänkte jag.
François Mitterrand bröt upp först och stämningen lättade påtagligt. Lunchen avslutades framför den öppna spisen i en vacker salong. När vi flyttade från tvåan i Sallyhill till en fyra på Tivolivägen brukade min pappa stolt kalla vardagsrummet för Salongen. Men hela vår lägenhet hade rymts i detta rum.
Äntligen kunde jag koppla av, men min upplevelse av att inte räcka till fanns kvar hur mycket jag än försökte jaga bort den. Bara jag inte rodnar, hade jag tänkt under lunchen, den skräcken var det länge sedan jag känt. Att tänka så är det effektivaste sättet att få en rodnad att blossa upp i ansiktet. Men på något sätt lyckades jag se mig själv utifrån under lunchen. Jag insåg hur ointressant det var i det sammanhanget vad jag var rädd för eller kände och den insikten hjälpte mig på något sätt att få kontroll igen.
Efter lunchen kom limousinen rullande. David och jag tog vår lilla rosa bil hem till Rue du Regard. Vilken lättnad att sparka av de högklackade skorna.
”Jag kände mig först så bortkommen.”
David kunde inte ha sett mera häpen ut.
”Men älskling, du ser alltid ut som om du hör hemma i vilken miljö du än hamnar i. Du glider in och verkar som om du aldrig gjort annat än varit just där. ” Han lät När uppriktig. Det var inget han sade för att vara snäll.
”Jag rodnade en gång.”
”Det tror du bara själv. Du strålade.”

.

lördag 28 februari 2015

Idag tänker jag på Olof Palme - saknar honom och hans politiska visioner

Intervju med Olof Palme i Gävle

Så ofattbart länge sedan min favoritpolitiker Olof Palme blev brutalt mördad. Jag minns när jag bodde i Paris och han kom på besök, inbjuden av regeringen som utbildningsminister. Pampigt var det, som det brukar i Frankrike. Men Palme viftade undan regeringsbilen och hoppade in i vår lilla 4L utan baksäte (men han fick sitta fram, jag satt därbak).
Sedan åt vi lunch hos en av våra vänner, Roland Dumas som sedan blev utrikesminister. François Mitterrand var också med. Innan dess hade Palme imponerat  på den franska pressen med sina välformulerade svar. På franska.
Den här bilden är från en intervju jag gjorde med honom senare. Jag tog tåget till Gävle där han varit och så gjordes intervjun på tåget mellan Gävle och Stockholm. Han var så otroligt snabb i repliken, snabb i tanken. Vänlig och intresserad. Det gällde att hänga med när man ställde frågor till honom.
Vad jag saknar en sådan internationellt engagerad politiker idag.

tisdag 1 januari 2013

Djupt berörd av filmerna om Olof Palme

Jag vaknade i morse och det var så skönt allting, nyårsafton var historia. Nu är det nytt år, nya planer, drömmar, förhoppningar, möjligheter ...
Vännen som förstod hur dåligt jag mådde på nyårsafton kom med champagnefrukost, sedan åt jag brunch hos Milton och hans föräldrar och nu på kvällen har jag sett den sista berörande delen i serien om Olof Palme.
På eftermiddagen såg jag de andra avsnitten. Jag vet inte varför jag inte sett filmen, jag har på något sätt värjt mig.  De rör mitt hjärta. Kanske för att det också ligger  så nära mitt eget liv. Palme intervjuade jag flera gånger, bilden är från den första intervjun 1971. Jag fick åka till Gävle och sedan göra intervjun på tåget tillbaka till Stockholm. Han är en av de mest briljanta och samtidigt ödmjuka politiker jag träffat med stort politiskt mod och integritet. Att intervjua honom var ett äventyr, han var så snabb, så skärpt.
På partikongressen när han blev vald 1969 var jag med som tolk för fransktalande gäster, jag träffade honom på Kårhusockupationen. Åt lunch med Palme och  Mitterrand i Paris våren 1969. Ja det är ju mitt politiska sextiotal och sjuttiotal.
Jag är djupt berörd av filmerna.
Nu har jag åter frid i mitt sinne.
Vänner, det är 2013.

måndag 17 september 2012

Men varför sa Maria ingenting om tandkrämen i Palmes ansikte?

Idag läste jag en  märklig krönika Ett komiskt och laddat östkustdrama i fyra timmar med Olof Palme av Maria Schottenius i DN. Hon hade sett Olof Palmefilmen (som jag snart ska se men jag tror det blir känslosamt).  Ville väl ge det hon skrev en personlig vinkel så hon berättar om ett eget möte med Palme 1975 då hon fick åka bil med honom efter ett framträdande i Småland."När vi satte oss i Volvon på morgonen, Palme och jag och två Säpo-vakter, hade Palme ganska mycket tandkräm i ansiktet."
Okej... vad skulle du göra då? Jag för min del skulle ha gett personen i fråga en chans att ta bort tandkrämsfläckarna, det är väl det enda raka. Jag vill verkligen att man gör så mot mig om jag har läppstift på tänderna eller något annat. Påpekar vänligt!
Men icke så Maria S. Det går som en röd tråd genom hennes krönika att tandkrämen satt kvar, ska väl illustrera att han var en slarver med sin egen person. Men det enda som jag ser när jag läser artikeln är att hon är väl en himla oempatisk människa, Maria, som inte kan påpeka en så enkel sak?
Så här slutar hennes kolumn: "När vi frampå eftermiddagen for in i Stockholm över Essingeöarna tittade jag till på Palmes ansikte. Tandkrämen hade torkat lite, och lossnat på sina ställen, men det mesta satt kvar."
Hon lyckas inte ge krönikan den där önskade personligt-politiska-jag var med-touchen. För det enda jag tänker är men herre gud varför SA du ingenting om tandkrämen? Det blev varken komiskt eller laddat det hon skrev - bara  konstigt och det enda jag minns är tandkrämen.