Jag minns när vi gjorde en intervju med Papillon, Christophe och jag

Christophe Laurentin, min vän Ulla L, jag och Elisabeth. För länge sen, i en skog utanför Paris

I kväll har jag återsett en gammal vän. Fotografen Christophe Laurentin som jag lärde känna som ung i Paris. Vi arbetade mycket ihop, bland annat gjorde vi tillsammans en intervju med författaren Papillon. En underbar författare med glimten i ögat. Jag tyckte han var så gammal, Papillon, nu är jag äldre än han var då.  Livet!

Nu var Christophe här för att ett litterärt pris skulle delas ut, Jacques Outin-priset till en svensk översättare som introducerat fransk litteratur i Sverige.

Boken I livets virvelvind hade samtidigt release, en bok om Jacques Outin med intervjuer med vänner till honom, bland andra då min vän Christophe. I den intervjun berättar han  också om hur viktigt vårt samarbete var i Paris 69 då han var i början av sin lyckosamma karriär som fotograf. Han har bland mycket annat gjort en fantastisk bok om Paris tillsammans med Sun Axelsson.

På bilden ser ni Christophe och mig, ja, jag är den blonda.
Vad unga vi var då! Jag blir lite sentimental.

Passion, Paris, Politik, Palme

Lunch i Paris 1969 med mig, Leif Biureborgh, Olof Palme då utbildningsminister, Maurice Duverger, Roland Dumas, senare utrikesminister I Dumas hem.

Passion, Paris, Politik, Palme

Ett kapitel ur en roman under arbete. En roman som jag letar förlag till och som bygger på självupplevda händelser .

Kapitlet handlar om en lunch med Olof Palme och François Mitterrand i Paris 1969.
Passion, Paris, Politik !
Bilden är från vår lunch hemma hos Roland Dumas, sedermera utrikesminister. Mitterrand hade hunnit gå när bilden togs. Det var Palms och hans första möte.

"Olof Palme imponerade på de annars så svårflörtade franska journalisterna. Han var engagerande, underhållande och politiskt skarp på franska. Lunchen skulle äga rum innan alla offentliga regeringsplikter tog vid och de två utbildningsministrarna skulle sammanträda. Men först var det vår tur.
En blänkande limousin körde fram när han gick ut på gatan, åtföljd av svassande fransmän. Chauffören hoppade ut och höll artigt upp dörren åt den svenske ministern. Olof Palme fick syn på oss, kom fram och hälsade hjärtligt.
”Så då är det dags för vår lunch? Har ni bil?”
Vi hade för dagen lånat Christians rosa skamfilade Renault utan baksäte.
Palme vinkade iväg den blanka svarta regeringslimousinen och kröp glatt pratande in i framsätet på vår Renault. Jag satt på golvet i baksätet. Han hade inte en kommentar om bilen, verkade knappt märka skillnaden på den bil han avstått från och denna. I stället pratade han entusiastiskt och kunnigt om fransk politik medan vi körde till Dumas våning. Jag undrade om vi äntligen skulle få träffa Rolands fru?
För dagen hade jag skor med klack, jag hade målat munnen och sminkat ögonen. David var prydlig som alltid i sin bruna kostym med väst.
Roland tog ensam emot oss. Jag var alltför medveten om att jag var den enda kvinnan vid lunchen och absolut yngst. Förutom Roland Dumas och Olof Palme var det David, Maurice Duverger, François Mitterrand och så jag då, Lena från Sundsvall.
François Mitterrand trädde in som en kejsare i rummet. Ingen skulle få för sig att säga något annat än “vous”, ni, till honom. Han var kort till växten men hade en imponerande utstrålning.
Lunchen serverades i matsalen på vitmanglad duk och med vackert porslin. Som på lunchen hos Maurice Duverger var det tyst och diskret uppassning. Nya rätter serverades, vin hälldes upp i kristallglasen. När salladsskålen ställdes fram vinkade Roland bort servitrisen och bad mig vända salladen som om jag var värdinna vid bordet.
Mitt leende stramade men jag lyckades vända den elegant utan att ett enda blad hamnade på bordet. David var också ovanligt tyst. Här var det Olof Palme och François Mitterrand som pratade. De mätte sina krafter och någon slags kontakt uppstod mellan dem. Roland pratade inte heller mycket. Han såg till att alla hade det bra, var en förekommande värd, men lät de två politikerna få fritt spelrum.
När Roland dessutom bad mig skära den ishårda citronsorbeten blev jag paniskt förskräckt för att en stor bit skulle hoppa av tallriken rakt ner i den imposante Mitterrands knä. Ändå lyckades jag skära utan missöde, så allt var väl bra? Men jag föredrog de improviserade pastamiddagarna vid ölbacken i vår egen lägenhet som numera fått en rutig duk, också den från Christians hem.
Roland var synbart belåten med att Olof Palme personligen inbjöd honom till socialdemokraternas partikongress i Stockholm i september.
”Nu har vi gjort rätt för alla luncher du bjudit oss på”, tänkte jag.
François Mitterrand bröt upp först och stämningen lättade påtagligt. Lunchen avslutades framför den öppna spisen i en vacker salong. När vi flyttade från tvåan i Sallyhill till en fyra på Tivolivägen brukade min pappa stolt kalla vardagsrummet för Salongen. Men hela vår lägenhet hade rymts i detta rum.
Äntligen kunde jag koppla av, men min upplevelse av att inte räcka till fanns kvar hur mycket jag än försökte jaga bort den. Bara jag inte rodnar, hade jag tänkt under lunchen, den skräcken var det länge sedan jag känt. Att tänka så är det effektivaste sättet att få en rodnad att blossa upp i ansiktet. Men på något sätt lyckades jag se mig själv utifrån under lunchen. Jag insåg hur ointressant det var i det sammanhanget vad jag var rädd för eller kände och den insikten hjälpte mig på något sätt att få kontroll igen.
Efter lunchen kom limousinen rullande. David och jag tog vår lilla rosa bil hem till Rue du Regard. Vilken lättnad att sparka av de högklackade skorna.
”Jag kände mig först så bortkommen.”
David kunde inte ha sett mera häpen ut.
”Men älskling, du ser alltid ut som om du hör hemma i vilken miljö du än hamnar i. Du glider in och verkar som om du aldrig gjort annat än varit just där. ” Han lät När uppriktig. Det var inget han sade för att vara snäll.
”Jag rodnade en gång.”
”Det tror du bara själv. Du strålade.”

.

Jag djupdyker i min egen historia minns och blir berörd

Jag och Leif Biureborgh gör en intervju med Eldridge Cleaver i Alger 1969. Se nedan en länk till vår intervju i DN

Vännen Ulla och jag följde Stokely tätt i spåren.

Ibland djupdyker en i sin egen historia.
En förfrågan från Hans Larsson på Arbetarrörelsens arkiv om artiklar om svart makt jag skrev på sextiotalet fick mig att minnas, bli nostalgisk och samtidigt lite berörd av den unga människa jag var, så lätt entusiasmerad, så brinnande.

Vill ni läsa om Svart makt i Sverige på sextiotalet, se mina artiklar i Tidssignal (om Stokely Carmichael tillsammans med Ulla Lundström) och intervju med Eldridge Cleaver i Alger (tillsammans med Leif Biureborgh) så har ni en länk här.

http://www.arbark.se/2014/06/svart-makt-i-sverige

Möt Michelle Magorian som skrivit den underbara Godnatt Mister Tom

Elin Swedenmark och Michelle Magorian i London för kanske tjugo år sedan. Foto: Eva Swedenmark

Försök att läsa den här boken utan att torka tårarna säger Marie Lundström om Godnatt Mister Tom i det fenomenala bokprogrammet Lundströms Bokradio
Ni lyssnar väl på det? Det känns som om programledaren Marie sitter och pratar med dig när du lyssnar, den perfekta samtalspartnern för bokprat tillsammans med morgonkaffet på lördagsmorgon. Omistligt skulle jag säga med hennes vänligt nyfikna röst som ger så bra info om författare vi gillar eller kommer att gilla när vi stiftat bekantskap med dem i hennes program.

Idag handlar det om Michelle Magorian. En underbar författare vars ungdomsböcker ofta utspelar sig under andra världskriget. God natt Mister Tom var den första bok av henne jag läste, om den lille killen som evakueras från krigets London till en barsk gammal man på landet.
Vilken kärlek som växer fram emellan dem.

Har ni inte läst den boken så gör det och jag kan säga att jag läste den en hel natt och grät så mycket att det var som när jag som liten läste Barnen från Frostmofjället och låste in mig på toaletten och bara grät och grät. Oförglömligt.

Michelle Magotian idag, foto lånat av Marie Lundström som tagit bilden till sin fina intervju i Lundströms bokradio

Så när jag var i London för många år sedan, 20 kanske? minns inte riktigt, på språkkurs så tog jag kontakt med Michelle Magorian och gjorde en intervju med henne, min dotter Elin var med. Hon var liten då, 11-12 kanske, ändå var de ungefär jämnlånga hon och den vänliga Michelle Magorian. Det var en rolig upplevelse.

Om mötet med Michelle Magorian har jag skrivit här
Ja lyssna på Maries intervju med henne i Bokradion. 

Och framför allt, oavsett i vilken ålder du än är , läs Godnatt Mister Tom.