Min kloka bloggkompis Annika Estassy, vi har följt varandra på bloggen i ganska många år nu, har skrivit ett starkt och tänkvärt blogginlägg om menorragi, väldigt kraftiga blödningar. Ärligt modigt.
Det kan tyckas att vi talat mycket om mens i år. Men det är fortfarande ett ämne som många än idag inte känner sig bekväma med att ta upp. Så låt oss prata mer om det.
Hennes inlägg väckte mina minnen av hur hemligt och otalbart det var med mens när jag var ung. Det känns som forntid nu när jag tänker på det.
Jag visste knappt vad det var när jag fick mens. Man talade bara så i vaga termer om att ha ont i magen. Mamma gömde sina bindor. Jag gömde mina. Blodet kändes skamligt. Det var en tystnadens kultur som rådde kring detta som ändå skedde varje månad.
I min familj som annars var ganska öppen var det något tyst och hemligt.
Jag pratade bara med min mamma om det lite underförstått.
Och jag minns med fasa första gången jag i smyg skulle testa det som verkade vara en välsignelse jämfört med de klumpiga bindorna: En tampong. Men ingen förklarade för mig hur den skulle användas. Jag tryckte inte in den långt nog utan gick kring en dag med helvetes kval och en fruktansvärt skavande tampong.
Tänk om man då hade fått läsa en bok som Liv Strömquists Kunskapens frukt, vilken befrielse det hade varit! Albumet innehåller bland annat den 40 sidor långa mens-serien Blood Mountain, som var utgångspunkt för Liv Strömquists omtalade Sommarprogram i P1.
