Tänker på min mamma, tänker ofta på min lilla vänliga mamma. Hur hon pratade med alla. I Stockholm också, på affärer, vid busshållplatsen. Tänker på hur jag för länge sedan skämdes och tyckte det var lite pinsamt. Jag hade ju lärt mig stockholmssättet, att inte prata med okända. De tittade så konstigt på mig när jag först kom till Stockholm så jag lärde mig att se oberörd ut. Och tystnade.
Men nu ... jag hör mig själv prata vid hållplatsen med okända människor, jag pratar med expediterna på affärerna och personalen på vårdcentralen. Och det är så härligt.
Jag vill möta en människas blick och kanske få ett leende tillbaka, vill känna att jag också är en människa inte en robot.
Utbyta en sekund av kontakt.
13 kommentarer:
:D, jag känner så väl igen mig.
Ett tag tyckte jag att min mamma var snudd på pinsamt spontant och folkkär. Att sitta bredvid henne då vi såg på kosackdans i en lokal på orten och hon bara steg rakt upp och applåderade hej vilt, var pinsamt. Ingen annan gjorde som hon. Dessutom tittade hon sig omkring och undrade vad som var fel med alla dem som inte visade sin uppskattning öppet. Gissa vem som gör likadant nu?
Sådan mor sådan dotter...
Tack och lov! Jag känner även igen mig i min dotter som tar ut svängarna så jag hisnar emellanåt...tror att min mor skrattar åt mig i sin himmel.
Skönt att vi kan ändra oss
Precis, jag tycker också att det är jätteroligt att prata med okända.. Ofta kan det bli riktigt bra möten om man har lite tid, som på en buss eller på ett tåg. Människor vars vägar man aldrig skulle ha korsat annars ;-) Kram
Sådan var min mamma också! Alltid öppen för ett mänskligt möte, och jag är själv likadan, har nog alltid varit det och det har för det mesta givit så mycket tillbaka! :))
Oj, vad många roliga samtal jag haft med främlingar, bara för att jag inte kan låta bli. En mycket bra humörhöjande metod!
Det är ju så härligt och livet blir så mycket rikare.
Jag är som du pratar gärna med personer jag inte känner. Tror det beror lite på varifrån man kommer. Det sägs ju att ju längre norrut vi kommer desto mer prat med "okända". Jag flyttade till Göteborg från Västmanland för ca 30 år sen och märkte en oerhörd skillnad direkt.
Pettas: Visst är det för konstigt hur man var, minns hur jag suckade otåligt när lilla mamma pratade med alla på affärerna i Sundsvall, jag som hade så bråttom ... Om man kunde skruva tiden tillbaka och kompensera sin fåniga otålighet :)
Jenny, tåg är ju ett fantastiskt ställe att träffa människor ... jag träffade t ex mina barns far på tåget mellan Uppsala och Stockholm ... så kan det gå!
Margareta, du är en så härligt öppen och spontan person!
Karin, humörhöjare är det verkligen. Livet blir så mycket roligare. Känner det när jag blir inbunden någon dag och inte är öppen för samtal, allt blir mycket tråkigare
Anneli, så sant. Och det är fantastiskt så trevliga de flesta är.
Maj, jag håller med dig. Jag flyttade från Sundsvall till Stockholm och tystnade. Men bara temporärt. Nu har Sundsvall tagit över i mig igen tack och lov!
Ingen har dött av lite vänlighet och prat - fortsätt med det du! Och låt dem som tittar titta, det är ju mer deras egen förlust.
Skicka en kommentar