Visar inlägg med etikett jag minns min ungdom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jag minns min ungdom. Visa alla inlägg

söndag 15 november 2015

Det var inte den här framtiden vi drömde om den dagen i Paris

Så unga och förhoppningsfulla i Paris en gång
Om vi fått en framtidskamera den där dagen då vi stod utanför tidningen L´Humanité i Paris och någon visat oss 2015 års terror i Paris hade vi aldrig trott att en sådan framtid som de senaste dagarna var vad som skulle inträffa.

Paris. Min stad en gång. Eller kanske alltid staden framför andra i mitt hjärta Dit vi flyttade Leif och jag, och levde ett fantastiskt år tillsammans. Som jag hade längtat dit ända sedan jag var barn. Nu var vi där. För att leva, skriva, älska, uppleva denna magiska  stad. Det är oförglömligt i mitt minne. Och det gör så ont att  tänka på de senaste dygnen.

Mina barn drog också till Paris för att leva, läsa. Som så många andra. Jag tänker på alla de unga som var på rockkonserten och vars liv så brutalt släcktes av dessa vidriga terrorister med förmörkat sinne, utan respekt för liv.

Det går inte att förstå hur man kan ge sig på oskyldiga människor en kväll som denna. Skjuta rakt in i en restaurang på människor man aldrig träffat. Denna oförsonlighet. Detta hat.

Jag tänker på Leif och mig i Paris. Så unga vi var. Jag ser på bilden. Vilka drömmar vi hade. Så hett vi trodde  att vi skulle vara med och skapa ett  mycket bättre samhälle, med jämlikhet och rättvisa. Min ungdoms ideal som jag aldrig vill svika.


lördag 7 mars 2015

Tystnadens kultur kring vårt hemliga blod


Min kloka bloggkompis Annika Estassy, vi har följt varandra på bloggen i ganska många år nu, har skrivit ett starkt och tänkvärt blogginlägg om menorragi, väldigt kraftiga blödningar. Ärligt modigt.
Det kan tyckas att vi talat mycket om mens i år. Men det är fortfarande ett ämne som många än idag inte känner sig bekväma med att ta upp. Så låt oss prata mer om det.

Hennes inlägg väckte mina minnen av hur hemligt och otalbart det var med mens när jag var ung. Det känns som forntid nu när jag tänker på det.
Jag visste knappt vad det var när jag fick mens. Man talade bara så  i vaga termer om att ha ont i magen. Mamma gömde sina bindor. Jag gömde mina. Blodet kändes skamligt. Det var en tystnadens kultur som rådde kring detta som ändå skedde varje månad.
I min familj som annars var ganska öppen var det något tyst och hemligt.
Jag pratade bara med min mamma om det lite underförstått.

Och jag minns med fasa första gången jag i smyg skulle testa det som verkade vara en välsignelse jämfört med de klumpiga bindorna: En tampong. Men ingen förklarade för mig hur den skulle användas. Jag tryckte inte in den långt nog utan gick kring en dag med helvetes kval och en fruktansvärt skavande tampong.

Tänk om man då hade fått läsa en bok som Liv Strömquists  Kunskapens frukt, vilken befrielse det hade varit! Albumet innehåller bland annat den  40 sidor långa mens-serien Blood Mountain, som var utgångspunkt för Liv Strömquists omtalade Sommarprogram i P1.