https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 9 januari 2009

I diskkollektivet ingick jag mot min vilja


En sak gjorde mig galen under barndomens trevliga middagar. Det var när vi ätit upp och skulle duka av. Mamma, fastrarna eller farmor hade alltid lagat all maten och dukat och serverade - det tänkte jag inte så mycket på för det var så naturligt då. Men efter maten sjönk pappa, farfar, farbröderna ner i fåtöljerna, pratade, åt kakor, drack kaffe och trivdes i varandras sällskap.
Då kom rösten från nån av de vuxna: "Eva kan du hjälpa till och duka av!"
Jag avskydde det. Jag ville att vi alla skulle sitta där och ha det trevligt ihop. Men nu blev det rush på alla kvinnorna, duka av, ut i köket, hjälpas åt med disken, torka glas. I diskkollektivet ingick även jag. Det kändes så fel med glada skratt från vardagsrummet medan vi, kvinnopatrullen, röjde upp. Jag var arg över det. Kanske fanns en kvinnogemenskap mellan mina skrattande diskande fastrar, mamma, farmor.
Men jag upplevde djupt orättvisan.

3 kommentarer:

Maria Herngren sa...

Ja, det var just den där orättvisan som gjorde mig till feminist tror jag. Inte så att jag minns att jag var tvungen att vara med och hjälpa till när jag var riktigt liten, 5-6 år. Men jag minns hur djupt orättvist jag tyckte det var när alla kvinnorna (mamma och hennes systrar och bröders fruar) slet vidare i köket medan männen (pappa och mammas bröder) pratade i vardagsrummet.
Jag tror snarare att jag "frivilligt" sedan hjälpte min mamma med så otroligt mycket, bakade, städade, lagade mat, eftersom ingen annan gjorde det (varken pappa eller mina tre äldre bröder som märkte noll, men så vad det inte heller dem som hon suckade inför, blev ledsen och berättade om hur tungt, trist och tråkigt det var att göra allt och hon var ledsen över det). Hon berättade och jag tyckte så synd om henne och hjälpte till.
Men en annan sak som gjorde mig rasande var julkorten som kom, där pappas namn stod och sedan med familj eller än värre bara med fru. Mamma fanns inte, inte ens för sina egna syskon som bara skrev pappas namn på korten och gjorde henne till ett namnlöst fru-bihang. Det har alltid gett mig rysningar. Precis som när jag går på kyrkogårdar och ser alla mäns familjegravar där namnlösa kvinnor också ligger begravda.

Anonym sa...

Ja inte bara julkorten, alla brev och inbjudningar riktade till Familjen XX - mannens förnamn mannens efternamn. Familjemedlemmarna i övrigt var en namnlös klan under mannen länge, för länge

Eva Swedenmark sa...

Allt det här ni talar om var säkert en av anledningarna till att jag alltid var så säker på att jag skulle behålla mitt eget efternamn om jag gifte mig - det gjorde jag också, tack och lov för det!!!