https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 29 oktober 2009

Skäms ni när ni ramlar omkull?

Jenny skriver om hur hon ramlar men ingen bryr sig. Just det där med att ramla är en av mina fobier. Dels skäms jag för att jag varit klumpig om jag faller, dels avskyr jag att tappa kontrollen och det gör man ju verkligen om man ramlar. I ett stressat tillstånd i livet svimmade jag i en trappa i tunnelbanan och rullade nerför. Elin var med mig, tack och lov, men det var fasansfullt att ligga där - hjälplös som ett offer när jag vaknade upp. Min första känsla var mer skam än oro - och det skäms jag också för. Är jag så beroende av vad andra tycker?
Jag förstår att Jenny spontant ropade: "Jag är inte full!" när ingen nu hjälpte henne.

Kan ni känna igen känslan avskam om ni faller eller är det bara jag som är knäpp?

9 kommentarer:

Mahi sa...

Hej Eva, skamen sitter nog så djupt rotad att våran första reaktion är skam. Vi kan nog jobba med våran självkänsla och få en självdistans så att vi snabbare kommer över skamen. Om inget annat så brukar åldern putsa till kanterna så vi blir mer "runda" och själfulla och tillåtande med oss själva.

Evas värld sa...

Hej Mahi! Jag har nog blivit mer tillåtande, men just detta är en känslig punkt, märker jag. Jag hatar att känna mig klumpig. Men det är ju desto större anledning då att på mer allvar gå in för yogan - som du verkar göra - när jag kommer hem. Bästa botemedlet mot dålig balans, både psykiskt och fysiskt!

Annika sa...

Jag känner igen mig precis Eva, även jag tycker det är pinsamt att ramla. Konstigt eftersom jag aldrig tycker att det är pinsamt när någon annan gör det!

Granne med potatisodlaren sa...

Kan det ha att göra med att det var så viktigt att vara perfekt när vi växte upp. Nystruken och välkammad. Rasade en gång nedför rulltrappan i Ropsten för att sulan på min sko ramlade av. Den enda som hjälpte mig nere på golvet vid kuren var en stadig kvinna som skrek till de andra -Ser ni inte att hon behöver stöd! Jag rodnade.

Evas värld sa...

Jag skäms redan mindre när jag inser att jag inte är ensam! Nej jag tycker inte heller att det är pinsamt om någon annan ramlar Annika! Och Eva absolut, man har så konstiga krav på sig att vara nystruken och perfekt! Vi lovar varandra att hjälpa nästa person vi ser som ramlar eller hur, och få den att känna att man inte behöver skämmas!
Just nu minns jag när jag snavade utanför Prinsen, låg raklång på marken med händerna utsträckta och alla prylar åt alla håll.... studsade upp och sa till den som frågade hur det gick att "oh nej! Det gick så bra." När jag kom runt hörnet tittade jag under kjolen på mina blödande knän och linkade svärande till bussen!

Jane Morén sa...

Jag känner verkligen igen det där med: Nej då, det gick hur bra som helst, som om ett fall som skulle ge någon form av konsekvens, skada, omtöckning, vore något mycket fult som till varje pris måste undvikas. Vad kommer det ifrån? Är det hel och ren och oklanderligt perfekt som härskar? Eller att det är fult att tycka synd om sig, att man ska vara så tapper. Senaste gången jag trillade hade jag levt i flera år i en relation med ständig hotbild, när jag då fastnade med foten i en dörrmatta på mataffären och stöp handlöst, rämnade liksom allt, jag blev som ett barn, jag bara grät och grät helt otröstlig i flera minuter.

Evas värld sa...

Åh Jane du tog ut en massa sorg på något helt annat som du annars inte skulle gråta för, så kan man göra för DÅ blir det plötsligt tillåtet i min bok att gråta även över ett fall. Visst är vi konstiga!!! Kram!

Jenny sa...

Några ord från hon som föll...
Jag hade nog känt mig mindre skamsen om någon hade brytt sig, visat lite omsorg och omtanke. Jag kan även se det komiska i situationen - att snubbla, hamna på alla fyra, fräsa "jag är inte full" - och jag bjuder gärna på ett skratt om någon skrattar med mig. Men eftersom ingen låtsades om mig blev det så oerhört genant istället, så min reaktion blev ilska, vilket snarare bidrog till ännu större genans.
Jane, jag var väldigt nära till tårar...

Evas värld sa...

Jenny! Det blir verkligen en sorglig historia om hur lite vi ser människorna omkring oss. Hur lite vi tar oss tid att bry oss om och i grunden hur rädda vi är för att lägga oss i, till och med när det verkligen behövs.