https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 9 mars 2010

Är vi svenskar ett stirrande släkte?

Jag brukar ofta läsa Matildas fikarum - nej vi har inga kängurur i trädgården - Matilda bor sedan länge i Sydney, men hon är svenska. Hennes funderingar kring svenska språket, kring hur vi svenskar beter oss, är väldigt roliga att läsa - ett både utifrån- och inifrånperspektiv på en gång. Läs till exempel här  - hon har en teori om att vi svenskar stirrar alldeles förfärligt mycket på andra människor. Man kan känna igen svenskar i Sydney på att de stirrar, skrev hon. Men, tänkte jag - kan man väl inte!
Sen kommer jag att tänka på mig själv, min exman, i början av vårt förhållande, var jätteirriterad på att han ansåg att jag flirtade hej vilt när vi var ute på caféer och restauranger. Jag fattade inte alls vad han menade först men sedan insåg jag att han misstolkade min naturliga nyfikenhet på andra människor. Jag kan bara fastna med blicken på någon och börja undra så väldigt vad det är för människa. Ren och skär nyfikenhet. Så jag måste nog erkänna, Matilda, jag är en stirrande svensk, det är ju så himla kul att titta på folk och fundera på vilka de är, vad de funderar på, om de är ledsna - ja det finns ett oändligt antal frågor att ställa. Läs Matilda och säg mig: Är vi svenskar ett stirrande släkte?

16 kommentarer:

Evas blogg sa...

Jag stirrar också! Av liknande anledning som du. Jag är nyfiken på människor och min fantasi sätter igång att jobba. Kan verkligen stirra på någon. Så, vad det gäller mig är jag nog en typiskt stirrande människa.

jenny sa...

Jag har känslan av att vi är lite konformistiska, likriktade i sverige, Mellanmjökens land - och snabba att uppmärksamma det som skiljer ut sig från mängden (med andra ord stirra). En utlänsk god vän tyckte alla svenskar såg exakt likadana ut, iallafall vad gäller kläderna. därför är det lätt att avvika. Om någon höjer rösten eller är höggljudd vänder man sig om (och stirrar.) Kort sagt vi stirrar på det vi uppfattar som avvikande eller annorlunda eller talar med för hög röst, och där är tröskeln ganska låg. Intressant ämne hursomhelst.

Evas värld sa...

Eva ibland känns det som om man stirrar fast blicken liksom har fastnat medan man fantiserar!

Jenny - när man varit utomlands länge och kommer hem så känns det verkligen som om många ser likadana ut. Jag kan förstå den känslan. Men jag har också en känsla av att vi ibland inte vill ertappas med att stirra för det är oförskämt? Ja det är ett spännande ämne och Matildas iakttagelser är kul att läsa. men hon känner alltså igen oss svenskar på vårt intensiva stirrande på andra :-)

Jane Morén sa...

Jag älskar att betrakta folk men det är ofta svårt att göra utan att irritera eller göra folk obekväma. Jag fattar inte hur man kan gå genom livet utan att titta på folk, vad ska man då göra?

Evas värld sa...

Jane, Människor är underbara - tänk bara i en enda buss vad alla är olika. Jag bara älskar att titta på det. Förlåt stirra menar jag :)

Pia sa...

Som busspendlare ser man dagligen både samma resenärer och nya resenärer. Det är bland det roligaste som finns att sitta och fundera på vad de jobbar med, titta på hur de är klädda, frisyrer, glasögon osv. Slutar aldrig att fascineras!

Jag är genuint intresserad av andra människor och dessutom ganska nyfiken av mig, så då kanske det inte är så konstigt att man tittar lite extra. :)

Evas värld sa...

Jag kan tänka mig att du ser glatt intresserad ut, Pia!

Granne med potatisodlaren sa...

Jag var i Finland idag och där tittade de ordentligt på mig. Och jag tittade nyfiket tillbaka. Jag tjuvlyssnar också om jag kan förstå. Men jag försöker att inte titta ut någon.
Det är så spännande att undra över vilka de andra är som jag möter.

Evas värld sa...

Eva! Tjuvlyssnar - det gör jag också. Inte nog med att jag stirrar alltså!

Monica sa...

Matilda har alldeles rätt, anser jag:-). Vi svenskar stirrar så in i Norden på andra för vi är förstås nyfikna o s v, eller vetgiriga:-) men anledningen tror jag, (skulle vilja göra vetenskapliga undersökningar på detta fenomen) är att vi har så väldigt svårt att ta normal kontakt, alltså bara småprata lite på pendeln eller bussen eller tunnelbanan eller när vi väntar på alla dessa. Det är näst intill otänkbart, i alla fall i Stockholm med omnejd, nästan värst utanför stan att bryta mot detta. Därför glor vi istället, men ack så mycket trevligare om vi kunde säga något litet. I övriga Europa kan ju främlingar utav båda könen le mot varandra, i samförstånd, p g a något vi lagt märke till t ex, så kan vi aldrig göra här. Aja baja! Men glor, tänker ofta på det. Det sägs också att svenskar är det mest avvikande folket i världen, ja det låter ju inte så kul. En bok kommer ut nu där det står just om stelheten i Stockholm, författarna skriver hur stan har alla möjligheter att visa vänlighet, skönhet, vackra glada människor och mycket mera. Jag glor mindre numera och pratar mer och går inte det så varken glor eller pratar jag:-)

Var dag bär guldkorn sa...

Jag älskar också att titta på folk! En hel veckas semester en gång tillbringade jag på olika uteserveringar i Paris med att bara titta på alla människor som gick förbi, fantisera om vilka de var, varifrån de kom, vart de var på väg, vilka deras livsdrömmar var ...
Kanske svenskar tittar mer ... men jag har rest rätt mycket över världen och nog tittar folk där också. Särskilt om man är annorlunda. Jag har haft horder med folk runt mig som bara stått och stirrat på hur jag sett ut (även på gemensamma kvinnotoaletter, hur jag sett ut under o varit klädd där), vilka konstiga bokstäver jag skrivit, dragit i mitt hår på benen förundrade över att jag haft sådant, osv.
Intressant med att man stirrar/tittar istället för att prata, kan tänka. Och att Stockholmare är tysta och inte tar kontakt kan nog stämma, i alla fall vintertid, även om just denna extremvinter gjort att folk börjat göra det tycker jag. Och så har jag märkt att sedan jag började åka buss mycket mer så har jag börjat prata mycket mer med medpassagerarna både på hållplatsen och på bussen. Bussar bjuder mycket mer in till samtal än tunnelbana och pendeltåg har jag märkt.

ab sa...

Nu börjar jag fundera på hur jag själv gör - och nej, jag stirrar nog sällan på folk.

Man kommer in på ett kafé till exempel, ser sig runt lite och noterar hur mycket folk det är och får lite uppfattningar om dem - hm, dam som läser manus, författare eller forskare? Två unga killar som sitter och pratar - och där två jobbare som fikar, snickare kanske? Ung mamma med barnvagn, läser bok - hur trivs hon med sin nya mammatillvaro?

Men det går rätt fort. Sedan sätter jag mig och är nog inte mer nyfiken än så. Håller lite koll på vilka som kommer och går, kanske, och vaknar till om någon skrattar. That's it!

Evas värld sa...

Guldkorn, sent ska jag glömma hur de vietnamesiska barnen stirrade på dina ben! Jag tror verkligen att du kan sitta en vecka i Paris titta på folk och fantisera! Som jag. Vi gör det! Åker iväg alltså?

AB - du scannar mer av världen alltså, då har man nog en annan blick, scannerblick, inte stirrblick! Men du hinner fundera snabbt över människorna du scannar av. Intressant.

Monica - ja det är nog en skillnad på glo och stirra. Jag minns hur folk fräste åt varandra i min ungdom i Sundsvall: Vad glor du på då? Det var INTE inledning till en vänlig konversation eller ett leende!

ab sa...

Hm, det har du rätt i, det var en intressant och säkert riktig formulering - jag skannar av omgivningen! Fast med vänligt intresse.

Däremot fantiserar jag aldrig om människor jag råkar se på bussar och kaféer. Kanske jag får mitt lystmäte genom att fantisera ihop mina romanfigurer? De ger mig fullt upp.

Mattis sa...

EVA!! Precis samma problem har jag. Det är inga flirtar, det är en extrem nyfikenhet.

Tack för bloggtipset, Matildas blogg faller mig verkligen i smaken.

Anonym sa...

Att stirra brukar jag betrakta som ett aggresivt beteende. Om någon stirrar för länge på mig går jag ibland fram och frågor om det är något de vill veta, det löser i 100% av fallen problemet. Tänk på det ni som stirrar. Alla gillar inte att bli stirrad på.