https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 8 juni 2010

Jag kan inte låta bli denna roman - hur ska det gå med mörkrädslan?

Det är lustigt och märkligt med mörkrädsla. Jag var ofta ensam med barnen på ön på somrarna när mannen seglade ut på havet. Men när barnen var här var jag inte rädd. Det är bara när jag är ensam som ensamångest och rädsla griper tag i mig. Första nätterna efter  skilsmässan när jag var skör och rädd och ömtålig var det en pina att sova här. Jag stängde in mig i innersta rummet och läste och läste tills det blev ljust ut. Så fort ljuset kommer viker rädslan undan. Jag är ändå glad att jag inte gav upp utan framhärdade i att bo här. Efter den sommaren har det blvit mycket bättre och i år är huset underbart befolkat.

Men det är det där med läsning, man får välja sin litteratur. Därför hade jag lagt undan Sarah Waters nya till hösten. Men jag sneglar på den och idag tänkte jag: Bara ett kapitel... Den verkar mycket lovande, fängslande. Hur ska detta gå! Jag kan helt enkelt inte låta bli Främlingen i huset, fast det är en spökroman.

6 kommentarer:

Annika sa...

Jag tror på Embrace your fear! Ska läsa ut Sarahs nyckel först men sedan blir det spöken även för mig!

Jane Morén sa...

Hujedamig Eva, nu blir det inte en nådig natt. Jag vet precis hur det kan kännas, man börjar på den på eftermiddagen; det är väl inte så farligt ändå. Helt plötsligt är det mörkt och nu gäller det att hålla sig vaken till första solljuset, sova är inte att tänka på. En gång Eva, var jag faktiskt med om att det spökade på riktigt. Jag och barnen sov i ett gammalt 1600-tals hus och den natten: jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Ska berätta mer om det en annan gång.

Evas värld sa...

Annika, det gör jag också. Det är det enda sättet att vidga sin värld och inte låta rädslan krympa den.

Jane, den sanna spökhistorien vill jag höra!

Jane Morén sa...

När det blir kuslig natt och vinden tjuter därute, då Eva ska jag berätta;-)

Peter Fowelin sa...

En sen kväll när jag var ute med hunden på landet och det var kolmörkt greps jag av mörkrädsla. Då dök en tanke upp: "Här finns inget att vara rädd för. Det enda jag är rädd för är mörkret inom mig." Då släppte all rädsla. Nästan lite magiskt, faktiskt.

Evas värld sa...

Peter, så ska jag tänka nästa gång paniken griper mig. Det är ju så sant. Hoppas din formel mot mörkrädsla fungerar på mig också!