Jag kan inte låta bli denna roman - hur ska det gå med mörkrädslan?

Det är lustigt och märkligt med mörkrädsla. Jag var ofta ensam med barnen på ön på somrarna när mannen seglade ut på havet. Men när barnen var här var jag inte rädd. Det är bara när jag är ensam som ensamångest och rädsla griper tag i mig. Första nätterna efter  skilsmässan när jag var skör och rädd och ömtålig var det en pina att sova här. Jag stängde in mig i innersta rummet och läste och läste tills det blev ljust ut. Så fort ljuset kommer viker rädslan undan. Jag är ändå glad att jag inte gav upp utan framhärdade i att bo här. Efter den sommaren har det blvit mycket bättre och i år är huset underbart befolkat.

Men det är det där med läsning, man får välja sin litteratur. Därför hade jag lagt undan Sarah Waters nya till hösten. Men jag sneglar på den och idag tänkte jag: Bara ett kapitel... Den verkar mycket lovande, fängslande. Hur ska detta gå! Jag kan helt enkelt inte låta bli Främlingen i huset, fast det är en spökroman.