https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 19 april 2015

Nära i mitt minne, länge sen i antal år

Foto: Christophe Laurentin

Igår intensivt närvarande tillsammans med den lilla människan i mitt liv.
Idag intensivt närvarande i mitt förflutna. Som jag kanske skriver om i någon slags romanform. Som jag vistas i. Och då kommer pusselbitarna. Nästan magiskt. Som när man är i en bokhandel och ögonen faller just på en kanske undanskymd bok som är precis det man letar och behöver just då.

I natt kom en sådan pusselbit från  Frankrike. Christophe, min vän sen så länge. Enastående fotograf. Vi delade en så viktig tid, var vänner.

I mitt sinne är han tjugo och vi är nästan jämnåriga och har livet framför oss. Kanske är den känslan lika verklig som den något sorgligare verkligheten att det mesta av livet ligger bakom oss. Men varför tänka på det.

I natt kom ett mail, en bild från Christophe som jag aldrig förut sett.
Där är jag.
Och min Leif, mannen i mitt liv då och där. Och vår gamle vän Jacques Arnault, sedan länge död. En gång en klok vittberest journalist på franska kommunisttidningen L´Humanité. Jag tyckte han var oerhört gammal. Nu är jag äldre än han var då.

Så länge sen. Så nära. Jag faller i minnets svindlande vindlingar långt bort, långt ner. Väldigt nära.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Så vackert skrivet. Nu är så fina. Livet....
Le boeuf.

Pettas sa...

Det är just sådan stunder som man inser att det finns ingenting som heter tid.
Fint skrivet och fin bild!

Anna/notonmusic sa...

Visst är det märkligt Eva hur tiden spelar oss spratt ständigt! Brukar mer och mer tänka tiden, inte linjär, utan mer som årsringar, ständigt närvarande. Trevligare tanke :-)

Eva Swedenmark sa...

Tack Le boeuf! Bilden väcker fina minnen.

Eva Swedenmark sa...

Karin/Pettas
Tid är något märkligt, minnet likaså. Hur kan alla dessa skiftande bilder rymmas. Var lagras de och hur dyker de plötsligt upp. Det är kanske magi när en bild rör upp så många tankar och känslor från den tid som var. Och uppenbarligen också är.

Eva Swedenmark sa...

Bilden av tiden som årsringar tycker jag mycket om. Något som finns. Något växer omkring. Ett skydd ett hölje. Man kan bara önska att det dröjer tills trädet fälls.