Vi var i Kungsan igår och såg på de blommande körsbärsträden. Det är tradition för Milton och mig. Vi var där på hans treårsdag, då var föräldrarna i New York och vi var ensamma.
Vi var där när han var fyra och nu när han är en stor kille på fem år. Det var lite bedrövligt för det regnade och träden slokade lite. Glassen fick ätas inomhus. Man får nämligen alltid glass när man första gången för året ser träden blomma. Det har vi bestämt.
Sedan åkte vi hem och skapade en båtkoja. Vi tog min tjocka bäddmadrass, drog in den i vardagsrummet, la på massor med kuddar täcken och filtar och se, det blev en kajuta för oss att sova i. Det gick okej att sova där men min lille prins på ärten tyckte det var lite hårt.
Sängbåten är ute på vift idag också. Inspirerad av Mästarnas Mästare (som vi såg igår kväll alldeles för sent, förlåt föräldrar men vi älskar det programmet) har kaptenen lagt elektriska trådar (ett blått garnnystan) runt hela vardagsrummet som eventuella tjuvar ska snubbla på när/om de kommer.Fullt upp att göra alltså. Så småningom går den lille mannen hem och då ska jag ta fram min bokföring! Och kanske befria hemmet från snubbeltråd.
6 kommentarer:
Mycket livskraft i detta inlägg :-) Det är för lite snubbeltrådar här hemma nu för tiden. Livet blir lite mer slätstruket när alla flyttat. Glass och blommande körsbärsträd låter som en oslagbar kombo. Du och Milton låter också som en oslagbar kombo! Ha en fortsatt härlig lördag i den hårdbäddade kajutan!
Låt snubbeltråden vara kvar Eva! Utifall att det skulle komma någon rövare förbi :). De är underbara de små människorna. Livet blir så lekande lätt, kanske också smått läkande samtidigt.
Så fin tradition att hålla vid liv. Att gå till Kungsträdgården när körsbärsträden blommor och att äta årets första glass.
Man kan återvända till körsbärsblommorna och se hur de slår ut mer och mer. Och man kan äta ännu mera glass en annan, soligare dag!
Tack Anna. Kaptenen har nu återvänt till sitt vanliga hem. Alltid efterlängtad här som där. Så ska det vara för barn. Tack för dina som vanligt så vänliga ord! Kram!
Små människor stora tankar Karin/Pettas! Tillsammans med honom lever jag i ett gränsland, inte barn, inte gammal, bara jag.
Åh Karin, vad vi har det bra, som får äöa glass och se på blommor med så ljuvliga människor!
Skicka en kommentar