https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 28 februari 2016

Passion, Paris, Politik, Palme

Lunch i Paris 1969 med mig, Leif Biureborgh, Olof Palme då utbildningsminister, Maurice Duverger, Roland Dumas, senare utrikesminister I Dumas hem.
Passion, Paris, Politik, Palme

Ett kapitel ur en roman under arbete. En roman som jag letar förlag till och som bygger på självupplevda händelser .
Kapitlet handlar om en lunch med Olof Palme och François Mitterrand i Paris 1969.
Passion, Paris, Politik !
Bilden är från vår lunch hemma hos Roland Dumas, sedermera utrikesminister. Mitterrand hade hunnit gå när bilden togs. Det var Palms och hans första möte.


"Olof Palme imponerade på de annars så svårflörtade franska journalisterna. Han var engagerande, underhållande och politiskt skarp på franska. Lunchen skulle äga rum innan alla offentliga regeringsplikter tog vid och de två utbildningsministrarna skulle sammanträda. Men först var det vår tur.
En blänkande limousin körde fram när han gick ut på gatan, åtföljd av svassande fransmän. Chauffören hoppade ut och höll artigt upp dörren åt den svenske ministern. Olof Palme fick syn på oss, kom fram och hälsade hjärtligt.
”Så då är det dags för vår lunch? Har ni bil?”
Vi hade för dagen lånat Christians rosa skamfilade Renault utan baksäte.
Palme vinkade iväg den blanka svarta regeringslimousinen och kröp glatt pratande in i framsätet på vår Renault. Jag satt på golvet i baksätet. Han hade inte en kommentar om bilen, verkade knappt märka skillnaden på den bil han avstått från och denna. I stället pratade han entusiastiskt och kunnigt om fransk politik medan vi körde till Dumas våning. Jag undrade om vi äntligen skulle få träffa Rolands fru?
För dagen hade jag skor med klack, jag hade målat munnen och sminkat ögonen. David var prydlig som alltid i sin bruna kostym med väst.
Roland tog ensam emot oss. Jag var alltför medveten om att jag var den enda kvinnan vid lunchen och absolut yngst. Förutom Roland Dumas och Olof Palme var det David, Maurice Duverger, François Mitterrand och så jag då, Lena från Sundsvall.
François Mitterrand trädde in som en kejsare i rummet. Ingen skulle få för sig att säga något annat än “vous”, ni, till honom. Han var kort till växten men hade en imponerande utstrålning.
Lunchen serverades i matsalen på vitmanglad duk och med vackert porslin. Som på lunchen hos Maurice Duverger var det tyst och diskret uppassning. Nya rätter serverades, vin hälldes upp i kristallglasen. När salladsskålen ställdes fram vinkade Roland bort servitrisen och bad mig vända salladen som om jag var värdinna vid bordet.
Mitt leende stramade men jag lyckades vända den elegant utan att ett enda blad hamnade på bordet. David var också ovanligt tyst. Här var det Olof Palme och François Mitterrand som pratade. De mätte sina krafter och någon slags kontakt uppstod mellan dem. Roland pratade inte heller mycket. Han såg till att alla hade det bra, var en förekommande värd, men lät de två politikerna få fritt spelrum.
När Roland dessutom bad mig skära den ishårda citronsorbeten blev jag paniskt förskräckt för att en stor bit skulle hoppa av tallriken rakt ner i den imposante Mitterrands knä. Ändå lyckades jag skära utan missöde, så allt var väl bra? Men jag föredrog de improviserade pastamiddagarna vid ölbacken i vår egen lägenhet som numera fått en rutig duk, också den från Christians hem.
Roland var synbart belåten med att Olof Palme personligen inbjöd honom till socialdemokraternas partikongress i Stockholm i september.
”Nu har vi gjort rätt för alla luncher du bjudit oss på”, tänkte jag.
François Mitterrand bröt upp först och stämningen lättade påtagligt. Lunchen avslutades framför den öppna spisen i en vacker salong. När vi flyttade från tvåan i Sallyhill till en fyra på Tivolivägen brukade min pappa stolt kalla vardagsrummet för Salongen. Men hela vår lägenhet hade rymts i detta rum.
Äntligen kunde jag koppla av, men min upplevelse av att inte räcka till fanns kvar hur mycket jag än försökte jaga bort den. Bara jag inte rodnar, hade jag tänkt under lunchen, den skräcken var det länge sedan jag känt. Att tänka så är det effektivaste sättet att få en rodnad att blossa upp i ansiktet. Men på något sätt lyckades jag se mig själv utifrån under lunchen. Jag insåg hur ointressant det var i det sammanhanget vad jag var rädd för eller kände och den insikten hjälpte mig på något sätt att få kontroll igen.
Efter lunchen kom limousinen rullande. David och jag tog vår lilla rosa bil hem till Rue du Regard. Vilken lättnad att sparka av de högklackade skorna.
”Jag kände mig först så bortkommen.”
David kunde inte ha sett mera häpen ut.
”Men älskling, du ser alltid ut som om du hör hemma i vilken miljö du än hamnar i. Du glider in och verkar som om du aldrig gjort annat än varit just där. ” Han lät När uppriktig. Det var inget han sade för att vara snäll.
”Jag rodnade en gång.”
”Det tror du bara själv. Du strålade.”

.

8 kommentarer:

Pettas sa...

Hoppas, hoppas att du snart, mycket snart, hittar ett förlag som ger ut boken! Den vill jag läsa....
Så bra du skriver! Nej, rodna inte nu! Stråla Eva, stråla!

Eva Swedenmark sa...

Karin/Pettas! Tack, jag strålar. Jag har arbetat länge med boken, jag tycker den är viktig. Jag hoppas också jag ska hitta ett bra förlag. Kram!

Evas blogg sa...

Den boken vill jag läsa och den boken måste något förlag ge ut. Så mycket intressant du har varit med om!

Ulla Anderstedt sa...

Spännande möte! Hoppas snart få läsa din bok.

Eva Swedenmark sa...

Tack Eva, vill också se den boken utgiven!

Eva Swedenmark sa...

Tack Ulla! Jag hoppas hitta ett bra förlag!

Karin Härjegård sa...

Jag vill också läsa den boken, Eva! Hoppas, hoppas något klokt förlag inser storheten i detta!

Eva Swedenmark sa...

Tack Karin! Hoppas jag hittar ett klokt förlag :)