Varje år i december försvann min docka Lena mystiskt för att dyka upp på julafton igen med mjuka paket omkring sig. Ja ibland var hon nyreparerad också, ett nytt ben kanske eftersom materialet var så skört. Min fina mamma hade sytt nya dockkläder till celluloiddockan. Jag hade bara en enda docka, ville inte ha någon mer, var livrädd för att Lena skulle bli svartsjuk då - jag vet inte vad det säger om mig och relationer.
Lena sitter fortfarande i min bokhylla. Hon skulle behöva ett besök hos dockdoktorn. Litet tilltufsad är hon, men fortfarande the one and only. Jag har bara en klänning kvar av allt det mamma sydde, den har hon på sig. På bilden är det mamma, moster Kickan och jag en lycklig barndomsdag.
2 kommentarer:
Åh, vilken fin bild... och berättelse om Lena.
Tack Sara, jag tycker så mycket om bilden, tagen för så länge sen, men med minnen av så mycket glädje och kärlek.
Skicka en kommentar