En vän pratade med mig om andlighet och jag funderar på vad det är för mig. När känner jag ett tillstånd av andlighet? Det första som faller mig in är att det är när jag sitter på trätrappan utanför köksdörren vid min veranda på min sommarö. Bara jag är vaken, jag kanske till och med är ensam i huset och antagligen har jag varit mörkrädd på natten. Morgonen är en befrielse. Ljuset som jagar spökena på flykt. Fågelsången och samtidigt tystnaden. Det blir lätt att andas. Jag känner att gränserna mellan mig och naturen suddas ut. Jag är så intensivt närvarande i detta nu att allting omkring mig är sammanvävt med mig själv. Jag är kaffekoppen, jag är mammas gamla omplanterade ros som nu växer i min trädgård. Det är en intensiv känsla av närvaro i ögonblicket.
På bilden mitt sommarrum, jag längtar.
1 kommentar:
Jag tror att du är inne på något väsentligt. Närvaro i rummet. Intensitet fångad i ett kärleksögonblick. Funderar själv mycket kring andlighet och undrar varför riktningsvisarna ofta är uppåt, nedåt eller bakåt när så mycket händer framför våra fötter.
Skicka en kommentar