Vi vet att solen kommer och sommaren väntar runt hörnet, vi är beredda

Kurar i kylan och väntar på vår. Huttrar i vårkappan och glömde vantar så händerna är iskalla när jag kommer in. Fryser på natten och tar extrafilt.
Låg häromnatten och stirrade ut på månen som var så full. Det var vackert.
Idag skulle vi städa gården och ha vårfest i min förening men jag frös och huttrade. Hämtade lille M för att vi skulle kunna vara med lite i alla fall men då började det hagla och av loppisen och den varma korven blev intet. Från Nice berättar vännen E att hon går omkring i solen i sandaler.

Men vi ger inte upp, lille M och jag. Idag har vi planerat kryddväxter som vi ska ha med oss sedan till sommarön som hägrar i en fjärran sol. Dit längtar vi.

Titta vad fint det blev med våra kryddor och skyltarna som lille M gjorde.
Aldrig aldrig aldrig ger vi upp, lille M och jag. Vi vet att solen kommer och att sommaren väntar runt hörnet.

tar.

Laddar med nyskurat och ommöblerat - förändring av utsida som insida

Samma sak varje höst, jag vill röja, städa, måla om, skapa nytt. Hela mitt jag ligger i beredskap för förändring, av insida såväl som utsida.
Denna ljuvliga sommar har gett så mycket sol och värme, batterierna är fulladdade och det känns bara angenämt med höst.
Jag startar med att röja, säljer soffa, ger bort skrivbord, flera andra saker ska få byta plats eller helt enkelt säljas.
Plats för nytt och annorlunda.
Det känns som en energikick att ladda inför hösten med nyskurat och ommöblerat. Så det håller jag på med nu.

Ska jag gå i ide som ett litet Mumintroll?

Regngråa skyar över Stockholm idag, allt var grått när jag vaknade och jag var trött. Gick en promenad med ett ljummet regn som piskade mitt ansikte och tänkte dystra tankar. Svinnovember kallar min bror den här månaden och jag har svårt med mitt humör. Det känns sorgesamt och långsamt och gruvsamt inför vintern. Vi borde nog göra som Mumintrollen. Bädda in oss för vintern, sova tillsammans i ett stort varmt hus under mjuka bolster och vakna när våren spritter i våra kroppar.
Så känns det idag. Ensamt och grått. Skiner solen i morgon lovar jag att ett gladare jag skriver några rader. Det är märkligt hur mitt vanligtvis ganska glada och jämna humör dippar när det mörknar.

En tid att leva med alla sina sinnen

Det är vår i luften i Stockholm. Är det allergi eller är det vårkänslor? 
Jag känner mig lite snurrig och glad och yr och tänker att nu blir det sommar, nu blir jag glad.
Det ligger människor i solen i alla parker, alla äter glass, rabatterna blommar, träden grönskar, solen skiner. 
Det är en fin tid. 
En tid att njuta. 
En tid att leva med alla sina sinnen.

Den vackra vemodiga våren

Den vackra vemodiga våren har kommit. I kväll var det första gången jag kände vårens värme.
Luften var mild och sanden  bortsopad på gatorna. Kyla, snö och mörker ett minne blott.
Man borde vara så glad.
Det längtar i mig efter blommor, efter grönt gräs och sommar.  Våren, väntans tid.
Men våren gör mig också så vemodig.  Jag fylls av vemod  som kanske en del känner på hösten när allt vissnar och multnar bort.
Kanske är det ensamhet som gör mig vemodig. Kanske blir det så tydligt när allt andas hopp och förväntan. När hela mitt jag sträcker sig efter något, som vissnade bort och försvann.
Våren gör mig vemodig.

Miltons snöglädje - Min tröst

Första snöfallet gjorde mig euforisk. Plötsligt tyckte jag det var så vackert med en igensnöad Bondegata och jag pulsade i snö hemåt. Euforin varade en och en halv dag. Nu är jag den gamla vanliga snöhataren igen. Broddarna på mina kängor är utslitna. På gatorna ligger något slags brunt pulver som döljer förrädiska isfläckar. Bussarna kommer inte. Tågen ställs in på grund av halka på spåren (!?).
Ja kort sagt är det vedervärdigt vidrigt väder. Och man vet att det kommer att fortsätta...
En försonande sak finns så länge snön är vit: Man kan tumla om med en glad Milton i den!

Rödblommig i snöstormen

Men det är galet idag  i Stockholm! Snön vräker ner, gatorna är fyllda av drivor, bussarna går inte. Jag strävade hem genom stora snöhögar. Jag borde vara sur och arg men jag skrattade hela vägen hem. Det var riktig snö att gå i, inte stockholmsis och blask. Snö som hemma i Sundsvall. Jag halkade inte nervöst omkring som jag brukar göra på ishala gator i Stockholm. Jag gick med stadiga snösteg och kom hem och såg ut ungefär så här med rinnande maskara och röda kinder. Sedan kastade jag mig i ett doftande hett bad. Nu sitter jag i stora morgonrocken Ellen tog hem från Dubai och bara trivs.
Hur mår du?
Kolla så fint det ser ut i och utanför mitt fönster. och beundra mitt fantastiska Ödesträd. De blommar bara i glada hem sägs det :)
Och kolla hörnet Bondegatan-Södermannagatan.

Välkommen nya vecka

I takt med att jag får positiva Ellenrapporter från Afghanistan sjönk febern.
Nu är jag pigg och glad igen.
Då kom solen. Eva på Frösön berättar att det snöar där. Jag kan glädja mig åt en vacker höstdag.
Vi är så väderberoende - jag vet inte om jag berättat hur mina indiska vänner skrattade åt oss svenska författare när vi var på gemensamt seminarium i Goa. Varje morgon frågade åtminstone några av oss svenskar glatt hur varmt det var. Och när vi skulle bada frågade vi hur många grader det var i vattnet.
Varför fråga! undrade de. Det är varmt, räcker inte det.
Nej man blir beroende av väder och vind i vårt stränga klimat och längtande efter sol.
Denna vecka när Ellen är borta och jag vet att jag kommer att vara orolig har jag planerat en hela rad roliga möten, arbetsupplägg och fester. För att det är kul och för att skingra tankarna.
Så välkommen nya vecka!

Egentligen är det sommaren jag längtar efter

Det lilla huset på ön är övergivet av oss. Jag har lavendel på balkongen som jag skulle plantera, vi skulle elda allt ris, men helgerna är så fyllda att det inte riktigt blir av att åka ut. Fast jag längtar så. Det är så vackert nu. Träden glöder i alla färger mellan rött och gult. Luften är frisk. Det är lugnt och så trivsamt.  Många grannar åker ut. Ändå är vi som förlamade. Det är förstås nackdelen med en ö, man måste passa båttider och rätta sig efter det.
Men jag vill ut till det lilla huset på ön, till tomten med alla träd.
Egentligen är det väl sommaren jag längtar efter.

Maj snart , jag blir glad

Idag ser jag sol och blå himmel, kanske för att mina fönster är blanka och nyputsade.
Kanske för att jag känner en stilla våroptimism.
Maj med färder till landet, till min ö i havet.
Majbrasor. Låt det gamla torra brinna.
Första maj med röda fanor i vinden.
Maj med resa till Korsika med finaste Ellen.

Fick ett äpple och ett leende av en främmande kvinna

Jag satt i solen på Dramatens trappa i förmiddags. Folk strövade förbi i tunna jackor, ingen verkade ha bråttom, ingen kurade ihop sig mot kalla vindar. En glad dam slängde sig ner på trappan bredvid mig, log och sa: Det såg så härligt ut att jag måste sätta mig också.
Vi log glatt mot varandra och småpratade.
Vill du ha ett äpple? sa hon och sträckte fram ett rött vackert Skåneäpple.
Sådant händer inte när det är grått och kallt. Vi ler inte mot varandra. Vi tilltalar inte okända.
Undra på att jag älskar sol och sommar då allt känns lätt.

Februari en månad för fest och firande - trots allt

En ny vecka med födelsedagar, fester och firande. För mig är februari fest trots att jag är pank, trots vinter och ishalka. Men min barnakänsla av att det är min månad sitter kvar. Så förtala inte februari :) Håna vintern, skäll på kylan, men lämna min månad i fred.

Men hur många grader är det, egentligen...

Åh vad dom skrattade åt oss, våra indiska vänner på seminariet i Goa för några år sedan. Den första frågan från alla oss svenska författare var varje dag: "Hur varmt är det?"
I luften, i vattnet... Det var varmt. Så oföränderligt varmt att man inte behövde veta. Solen sken, luften var varm, vattnet var varmt. hela tiden vi var där. Som ett faktum. Varför fråga?
Jag tittar ut genom fönstret dan före midsommarafton, har just satt på elementen och tagit på varma strumpor. Det regnar.
Det är kallt. Hur många grader är det? Egentligen.
Och i vattnet? Det ska vi inte tala om. Kallt!

På bilden: Ett glatt författarseminarium i Goa när solen sken, havet var varmt

Hallå! Jag vill gärna veta. Hur många grader är det, nu när det är sommar.

Bekännelser av en snöallergiker

För två dgar sedan var jag så pigg. Tog itu med saker på dåligt-samvetelistan, skrev, promenerade på de nästan snöfria gatorna och funderade så smått på att skippa broddkängorna till förmån för de jättesnygga kängor jag köpte i Vietnam men inte hann använda innan snön kom. (Köpte betyder i detta fall lät sy upp efter mina egna fötters storlek.) Jag mådde bra, kort sagt.
Igår: Då var jag däckad, kokt spagetti, låg som en slips, som Kaos-Jenny så fint utrycker det.

Och vad hände igår?

Jo just det, den vedervärdiga oönskade snön vräkte ner över de snöfria gatorna och täckte dem. Elin fick stiga av bussen vid Erstagatan och gå hem, bussen klarade inte backen. Ellen fick stiga av ännu tidigare, vid Tjärhovsplan, för det var för halt för bussen och för mycket snö. Jag fattar inte det? Aldrig att en enda buss var inställd på vintern i min förvisso snöiga hemstad Sundsvall. Kanske beroende på att man då plogade gatorna och sandade och hade bussar för svenskt klimat, inte sydeuropeiskt?
Min slutsats: Jag är snöallergiker. När snön kommer säger min kropp: "Stanna inne, lägg dig under ett täcke. Dra ner persiennerna."

Men nej, pappa, du kan inte önska dig snälla barn!

"Men pappa, vad önskar du dig, du måste göra en önskelista!" tjatade Peter och jag.
Han svarade ständigt samma sak och drev oss till vansinne: "Snälla barn!"
Det har jag också kört med, men de senaste åren har min önskan förändrats. Snäla barn har jag. Därför står det nu på min önskelista:

En vacker grön jul!

Jag är lika tjatig som min pappa!

Flämtvarmt och jag klagar inte!

På snabbesök i stan som ser annorlunda ut, sommartomt på mina gator, flämtvarmt. Skulle inte ha åkt in om jag inte hade ärenden som tvingade mig. Ellen säger att det finns en Facebooktest  som heter: Hur vet man att man är svensk? En av testfrågorna är:

Talar du fortfarande om den varma sommaren 1994 och minns vad du gjorde då? 

Är svaret ja måste man tydligen vara svensk för vi kommer  ihåg de underbara soliga somrarna då dagarna är som nu.
Då man glömmer ta in stolsdynor, sover med öppna dörrar och fönster och tror på vännerna när de säger att det är jättevarmt i vattnet!

Hallå sommaren! Du har för bråttom

Nyss blommade lupinerna i hela min backe. Nu är de vissnade och jag går loss på dem med min trimmer. Hallå sommaren! Du har för bråttom. Jag hinner inte med.

Finns det någon klok människa därute som kan ge en slarva ett råd?

Jag fick ett vansinnesutbrott nyss och gick bärsärkargång. Jag har inte kommit ut på balkongen sedan början av december. Tjocka lager is och snö har blockerat dörren. Nu vill jag ut! I stället för att passivt ge mig för Kung Bores hätska snöangrepp i morse gick jag till verket. Jag har kokat vatten och hällt över snöeländet, nu kan jag öppna dörren, jag fortsätter, pressar mig ut och varje uns snö ska bort!
Det finns en tragisk sak som jag knappt vågar erkänna. Mitt enastående vackra (och inte billiga) blå mosaikbord, jag skulle ju ha tagit in det i höstas, men innan jag hann var balkongen blockerad av snö och is och ett tjockt lager snö täckte bordet. Nu är det en sorglig syn. Mosaiken släpper så klart. Är det någon klok och mindre slarvig människa än jag som kan ge mig råd om vad jag ska göra?

Min bror - han älskar vintern lika mycket som jag hatar den

Brorsan gillar snö, inte jag. Idag är det sol i Stockholm men trottoarerna är vidrigt isiga. Jag hade inte gått ut om inte fika hos Milton lockat mig till Kransen. Annat är det med brorsan! Just nu sitter han på isen i Jämtland och pimplar. Jag tror inte ens Milton skulle kunna locka mig till något så vansinnigt underligt! Men Peter älskar det.

Mysigt med vinter? Balkongrapport, ord behövs inte, bilden talar sitt eget dystra språk