Min favoritskribent var den vassa välklädda Marianne Höök. Hon som började med kåserier i Vecko-Journalen och sedan blev alltmer politisk och skrev i Aftonbladet. Hon verkade så perfekt, skrev så bra, rörde sig var hon ville i världen, bodde i Paris, var elegant modeikon, radikal tyckare. Men att allt inte var så som jag trodde insåg jag när hon gick självmord vid knappt 50 år, 27 april 1970, i ett litet hus på Malmgårdsvägen, alldeles i närheten av där jag bor nu.Annette Kullenberg har skrivit biografin "Jag var självlockig, moderslös, gripande och ett monster av förljugenhet" om henne. De var goda vänner men Annette såg inte heller riktigt bakom ytan och förstod då inte vidden av den ångest, sorg, livsleda Marianne Höök kände. Hon skriver en bok för att förstå och berätta. Den är spännande att läsa, men ändå, när jag stänger den, förstår jag lika lite. Jag undrar fortfarande vad det var som gjorde att hon inte orkade. Var det så hemskt att bli gammal? Varför var hennes liv så tilltrasslat?
I brorsans bokkasse hittade jag "Tyckt" från 1967, en samling kåserier av Marianne Höök. Snabba, frågande, skärpta. Ganska daterade men fortfarande så angeläget skrivna av en snabb vass penna som otåligt frågar varför, varför så många orättvisor, fördomar. Varför?
2 kommentarer:
Dessutom var hon en otroligt observant journalist. Jag minns fortfarande när hon i Aftonbladet, så där i förbigående, noterade att Erns Klein hade olikfärgade strumpor på sig.
Ja precis, hon hade så skarpt sinne för detaljer, jag älskade hennes skarpa omesiga sätt att skriva. Kände du henne månntro, Enn?
Skicka en kommentar