Jag satte på kaffe, ska du ha en kopp?

Jag hade en fin arbetsgemenskap och några kloka arbetskamrater, men orkade inte med organisationens byråkrati och vissa chefers inkompetenta maktfullkomlighet i det som skulle vara folkbildningens hjärta. Längtade efter att sitta hemma, skriva, ensam. Nu sitter jag hemma, skriver ensam, men jag längtar efter gemenskap. Snabba kommentarer över skrivbordet, fikakompisar, delaktighet i vardagslivet hos arbetskompisarna, en blick av inkännande förståelse. Det är för tyst i mitt hem. Jag vill gå iväg till en arbetsplats där det inte är riktigt så ensamt. Jag vill ha ett skrivbord där jag inte ser ut över en lägenhet som borde skrubbas och städas, jag vill vara på en plats där det fnissas och viskas och pratas och någon säger: Jag har satt på kaffe, ska du ha en kopp?