Åh jag längtar efter att läsa Monika Fagerholms ny bok Glitterscenen. Ännu mer sedan jag läste den intressanta intervjun med henne i DN igår. Boken kretsar kring brott och myter. Hon berättar om sitt skrivande: "Till slut ersatte jag alla regler jag hade med endast två: Jag vill förändras med vad jag gör. Jag ska skriva varje dag. När inga ursäkter att inte skriva godtas blir skrivandet odramatiskt. Det ska vara en meditation, en ritual som alltid upprepas, och det blir på dator eller med gåspenna saknar betydelse."Hon slog igenom med Underbara kvinnor vid vatten - som är en underbar bok med nostalgikänsla. Sedan kom Diva och Den amerikanska flickan. Glitterscenen återvänder till miljön i Den amerikanska flickan så jag har tagit fram den ur hyllan för att läsa om litet.
Monika Fagerholm säger i intervju att hon visserligen är känd som flickornas författare - men att hon inte skriver om unga människor som sociologiska fenomen utan som figurer som finns inom oss alla.
Jag tycker om att höra det, inom mig finns så många figurer, de allra flesta är faktiskt flickor. Och de viskar till mig att berätta deras historier.
3 kommentarer:
Skrivandet som meditaion, det låter fint tycker jag. Skriver just nu på en dikt och funderar över: kan man skriva hur som helst egentligen? Det jag skriver nu är korthugget, ingen som helst ordning men samtidigt känner jag att det är just precis så denna dikt ska skrivas.
För mig är den rätta känslan, min egen rätta känsla, min ledtråd i skrivandet. Jag är säker på att korthuggenheten är precis vad den dikten behöver om du känner så - och oftast finns då en ordning i det som kan tycks vara ett skenbart kaos.
Ja så är det. Jag ska läsa dikten högt flera ggr, det är då jag känner om den håller eller inte.
Skicka en kommentar