Tillit är ett av de finaste ord jag vet. Min uppväxt var fylld av tillit. Jag menar med det att jag kände mig totalt trygg i min familj, jag var älskad för den jag var och jag kände mig tillitsfull. Jag gick ut i livet med denna syn på tillvaron och jag tror aldrig det går över.
Kalla mig naiv - det kanske är en sida av tilliten. Jag vill så gärna tro människor om gott och även om livet ibland fällt mig till marken så tror jag att det är min barndoms grundtillit som gör att jag orkar resa mig igen.
Jag har gått in i förhållanden med en bergfast tro på att löftena om tillit och trohet gällde, eftersom vi lovat det. Men så enkelt är inte livet. Det gör fruktansvärt ont att förlora tilliten till den man älskar. Att inse att verkligheten inte var så som man trodde, att förstå att det jag trodde var tillit och gemenskap dolde de mest fruktansvärda lögner och djupaste svek.
Det är svårt och det gör ont. Ändå är jag inte desillusionerad. Ändå tror jag på ett förhållande där tillit finns. Det gäller bara att hitta den rätte, någon jag kan lita på som litar på mig.
Jag skulle gärna ge ett löfte om tillit igen - trots allt - om jag bara hittade någon jag ville dela det löftet med. Men vem vet...
6 kommentarer:
Ja tillit gillar jag. Mer av tillit, och även så i det fallet av naivitet, och mindre cynism.
Förtröstan gillar jag också. Och då ser jag inte religiöst på det, men en förtröstan inför livet, inför framtiden, inför det som varit, inför så mycket ... Förtröstansfullt.
Ja det är fint, förtröstan.. ett sånt hoppfullt ord
Att också känna tillit till livet och universum, är det allra bästa sättet att få det man behöver. Släpp taget och känn tillit!
Jag släpper taget - det tar bara så onödig energi att inte bejaka tilliten, du har så rätt
I min uppväxt fanns ingen tillit till föräldrarna, det är inget jag hymlar om, det är känt i vår släkt. Tillit till en annan människa vet jag inte om jag nånsin kommer att känna, men jag känner full tillit till mig själv! Det har tagit tid, men nu är jag själv min största trygghetskälla. Och det är en så ljuvlig känsla. Ingen annan än jag kan ge mig trygghet.
Det är bra Johanna! Man får verkligen stå upp för sig själv. Den tilliten till sig själv, att vara sin egen trygghetskälla, den känner jag också. det skänker ett slags lugn i en turbulent värld.
Skicka en kommentar