söndag 22 november 2009
Den man har sina barn ihop med är för evigt intvinnad i ens liv
Idag skiner solen över Stockholm och det är lycka. Den skiner över min exman på hans födelsedag. Våra tre barn ska fira honom. Vi har varit skilda sedan 2002 men den största delen av våra vuxna liv har vi tillbringat ihop. Märkliga band binder oss samman, barn, minnen, snart barnbarn. Man går skilda vägar men den man man har sina barn ihop med är för evigt intvinnad i ens livsöde. Så jag säger grattis och all lycka!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är så sant Eva, trots att man gått skilda vägar har man band som aldrig går att klippa.
Mina exmän har givit mig den största gåva man kan ge en annan människa, vilket ger dem en stor plats i hjärtat.
Här är det precis tvärtom - mitt ex deklarerade när vi gick skilda vägar att han aldrig någonsin ville ha med mig att göra. Han vägrade komma till barnens student eftersom jag var där. Vi har ingen som helst kontakt, han kör inte ens upp bilen fram till porten. Dock uppmuntrar jag barnen att hålla kontakten med honom som mycket som möjligt och lägger mig aldrig i deras umgänge.
T:s ex är en egen och sjuk historia för sig...
Men mina föräldrar hade en "lycklig" skillsmässa, trots att mamma helt sonika tog med oss tre barn och flyttade hem till Sverige från Frankrike.
Mina syskons skilsmässor är också en egen historia. Herregud, inte så konstigt att jag är som jag är! :)
Ja Eva, de finns där, för evigt. I oss, i relation till oss. De (män, kvinnor, föräldrar, syskon, vänner, bekanta ...) människor vi väljer, människor vi valt bort, de vi aldrig valt, de vi valt bort eller som valt bort oss eller de som blivit omöjliga att leva vidare med, de som bara råkat glida bort, som inte riktigt hinns med, bor långt bort ...
Och somliga mer än andra!
Jag tror inte på lyckliga skilsmässor, Annika. Jag har djupa sår i själen sedan jag blev bortvald av den människa jag litat mest på i hela världen, men jag går vidare och skulle aldrig göra som din exman. Han är så klart så sårad men så trist det är att inte kunna gå vidare - för barnens skull, för sin egen skull.
För mig är det så att jag valde att skaffa barn med en enda man, det valet och barnen är viktigare än all min sårade stolthet. Så Guldkorn, det var omöjligt att leva vidare så men möjligt att gå vidare i livet.
Och eftersom jag älskar mina barn mest av allt på jorden - eller hur Pia! - så säger jag som Piaf: "Non je ne regrette rien... jag ångrar ingenting". Kanske bara att jag inte skaffade ett till barn.
Du är klok du Eva! :)
Annika! det är lättare att låta klok än att faktiskt vara det :)
Skicka en kommentar