Bokhora skriver om skämskuddeläsning här. Det var ett roligt uttryck. Jag började fundera om det är något jag skäms över att jag läser? Och jag tror inte det, men förr, oj vad jag skämdes. Inte erkände jag att Borta med vinden var mitt livs läsupplevelse till exempel. Jag tror jag blev knäckt första terminen på gymnasiet. Min intellektuelle svensklärare, den blide kloke docent Sanner tabbade sig. Han frågade om våra läsupplevelser och jag räckte glatt upp handen och sa att jag älskade Hattmakarens borg av AJ Cronin. Hans min av förakt och nedlåtande var obeskrivlig och jag glömmer den aldrig. Det var fel svar. Jag hade en lång uppförsbacke innan jag tvättat bort Hattmakarens borg-stämpeln.
Cronin var en mycket läst skotsk författare på femtio-sextiotalet. Min pappa älskade den boken och vi delade den upplevelsen. Allt det trampade min lärare på. Den blev till en stor skämskuddeläsning. Jag har sedan dess aldrig läst en rad av Cronin och inte läst om boken som gjorde så starkt intryck på mig.Men sedan dess har jag arbetat mig fram till att inte skämmas för någonting jag läser. Jag står för mina val. Nu vill jag veta:
Har ni skämskudde-läsupplevelser?
15 kommentarer:
När jag läste skapande svenska på universitetet skulle vi placera olika texter. Vilken bok och vilken författare. Jag läste och läste tjugo olika utdrag, och diskuterade i grupp. Då märkte jag att jag borde skämmas för att jag kände igen Maria Lang, deckarförfattaren Jan Mårtensson(han är trist) och Liza Marklund(ingen stjärna). Jag kommer på mig själv med att inte berätta om när jag dyker ner i svenska 40-tals-60-tals deckare och att jag stoppar i mig lakrisbåtar.(Det gjorde ju Lotta som i Merri Vik-eller Esther Rignér- Lundgren.) Men jag vägrade skämmas.
Usch vad tråkigt att du fick en sådan otrevlig läsupplevelse (hela min lärarsjäl ryser!!!). Jag har nog inte haft några riktiga skämskuddeupplevelser, visst hörde jag folk prata om t ex kioskromaner och förstod att de inte ansågs som lika fina som andra böcker. Men skämts för var jag läst har jag nog aldrig.
Kan inte komma på något. Jag skäms sällan nu för tiden. Ska fundera, för när jag var ung skämdes jag för mycket. Läste säkert många skämskuddeböcker.
Kul ord, och som tonåring gjorde Borta med vinden starkt intryck på mig. Idag kanske det mer handlar om det jag inte läser, än det jag läser...menan kanske jag "skäms" lite för att jag nästan bara läser deckare just nu. Kram
Eva, jag börjar längta efter att läsa femtiotalsdeckare, tror det blir ett sommarprojekt. I somras hittade jag ju femtiotalets flickböcker i bryggbiblioteket.
Ivana, det är ett bra tecken att du inte minns! Du skäms inte helt enkelt, tror jag!
Marie, jag tror du säger något viktigt - idag skäms vi så obegripligt mycket för allt vi inte hinner och inte gör!
Eva, det är bra, vi ska inte skämmas. När jag var barn läste jag förresten Sigge Stark, det var nog skämmigt, men kul för en tioåring.
Boktokig, ja det var en dum start för min lärare som egentligen var en klok och bra person, men rysligt finkulturell. Jag skulle ha sagt Eyvind Johnson, då hade jag legat bra till!
Nej, jag skäms nog inte för det jag läser. Fast en bok jag läste i smyg och skämdes för var Lady Chatterleys älskare men vem gjorde inte det? :)
Häromdagen var det någon som anmärkte på att det låg en roman på mitt skrivbord på jobbet och frågade om jag försökte verka intellektuell. Då skämdes jag lite för att jag hade gett det intrycket (trots att boken låg där eftersom den tog sån plats i handväskan).
Jag har alltid läst vad som har fallit mig in, tidigt Fridegård och Hemmets Veckotidnings kärleksnoveller och Dostojevskij och Alibi-Magasinet i en enda salig röra. I relativt mogen ålder sträckläste jag Sappers böcker om Bulldog Drummond. Och jag har aldrig skämts över det.
Men jag har också, tidigt, lärt mig att selektera och rangordna, så mina litteraturföredrag inför klassen - också jag hade Sanner som svensklärare - handlade om sådana som Ernest Hemingway och Svante Foerster.
Annika, Lady Chatterley var den enda bok mina föräldrar gömde för mig så den läste jag så klart!
Enn, så kul att du hade Sanner som lärare också. Jag kom direkt från grundskolan och härliga Axel Bergman så jag var van att säga ur hjärtat vad jag tänkte, men jag fick lära om på gymnasiet.Det var en speciell tid i mitt liv då mycket skulle döljas för övrigt!
Jag kommer inte heller på något direkt. Jag läser enormt mycket som nog skulle klassas som "skit" och lika mycket som skulle klassas som "riktigt och kulturellt", för mig beror det på hurvida postssystemet fungerar eller ej! När min bokleverar-människa får fram sin post då är jag som ett barn på tivoli, när det inte fungerar, så går jag och handlar här, då på spanska och främst sydamerikansk litteratur som är det enda tillgänliga. Just nu är det Bolano som gäller, och det är inget jag skäms för, tror inte man behöver det ens om man var skäms-benägen.
Jag minns när jag växte upp att jag tyckte de som sa att de läste Cartlandromaner var lite fjantiga!
Carina - här har du en som slukade Cartlandromaner när hon var i de yngre tonåren! Men jag slukade även Zola och andra klassiker. Det ena behöver inte utesluta det andra och hellre bredd på sitt läsande än för enkelriktat, åt vilket håll det än må vara.
Det enda jag minns att jag smygläsit var när brorsan ochjag hittade gamla porrtidningar på en innergård i Stockholm när vi satt och väntade på mamma som var på ett kort möte. Hon har berättat att vi satt uppflugna på soptunnorna när hon kom ut och bläddrade i dessa. Jag skäms faktiskt lite fortfarande över det.
Annars har jag aldrig förstått detta med "ful- och finlitteratur", vilket jag hoppas framgår av min blogg. Jag går alltid på underhållningsvärdet och upplevelsegraden som kan vara olika beroemnde på bok: i språket (ifta "finlitteratur) , eller i storyn (ofta "fullitteteratur") eller i miljöerna etc.
Carina och Annika! Visst är det härligt att man kan blanda läsning och läsa vad man vill och gilla det utifrån sin egen smak och sina egna behov!
Johanna...porrtidningar, jag minns när kompisens pappa skickade oss till kiosken för att köpa Cocktail med nakna damer - oj om mina föräldrar hade vetat det!
Jag tror att min åsikt om Barbara Cartland då - den har inte ändrats nu heller - men det handlade mest om att man SKULLE tycka så, inte hurvida det var bra eller dåligt, litteratur eller ej.
Hon sålde enormt mycket böcker, kanske gör än idag - vad vet jag - men då stod hon för ett koncept som människor ju köpte - lätt att få tag på, pocket, billigt, kärlek ... det fanns inte soapoperas på hennes storhetstid om man inte räknar Hyland och Televinken till det!
Jag har aldrig skämts för vad jag läser, förutom en gång som jag särskilt minns, när jag jobbade på psykiatriska öppenvårdsmottagningen och vi satt och diskuterade litteratur i kafferummet. Just då läste jag en kärleksroman som heter "Kärlek klockan tre på eftermiddagen" som handlade om två frånskilda människor som träffas och försöker få ihop vardagen med respektives barn och allt vad det innebär. Eftersom jag då var i just den livssituationen så tyckte jag att boken var väldigt bra och sade då att jag läser en bra bok.
En utav de yngre psykologerna tittade på mig och undrade lite högdraget vilken bok jag läste och jag kunde inte förmå mig att säga vad den hette, utan jag sade bara att jag glömt bort titeln på den. Så klart att han förstod att jag inte ville säga det, men jag tyckte att den var så banal jämfört med den tunga litteratur som han läste.
Jag har ångrat flera ggr att jag den gången inte stod för vad jag läste.
Pia min vän, nu har vi kommit så långt i livet att vi står för det vi gör. Men visst är det en nyttig lärdom när man känner som du gjorde den gången, gör sig mindre än man är?
Skicka en kommentar