Hela min barndom längtade jag till Paris. Det var min pappa som kom hem och berättade om den fantastiska staden där ingen annan vi kände i Sundsvall hade varit. Min längtan tog sin början. När jag fick barn gjorde jag samma sak. Jag berättade om den fantastiska tid då jag bott i Paris. Min man stängde svartsjukt sina öron, han ville inget höra och varje gång vi var i Paris satte han igång fruktansvärda gräl med mig. I alla fall - mina barn längtade också till Paris på egen hand utan föräldrar. Elin åkte först. Hennes första rum krälade av kackerklackor men hon stod ut, Paris blev som hennes andra stad. Emil ville också till Paris, de delade lägenhet, han och Elin. Sen var det Ellen, hon har varit där mycket, bor där nu. Jag har ofta varit där tillsammans med dem också.
Just nu - gissa var flickorna E är? Just det. I Paris. Jag vet inte vad det är men Paris känns som hemma på ett egendomligt sätt.
När jag ser Elin och Ellen gå omkring i Paris ser jag också alla blickar som följer dem, så var det . Nu går jag omkring där alldeles osynlig. Eller inte helt - nu händer det titt som tätt att folk frågar mig efter vägen.
Jag kanske har smält in i Paris?
7 kommentarer:
Det var en bra förklaring. Det är inte blickarna som slutar fastna. Det är vi som blivit en del av stan.
Jag tänker ofta på när vi var i Paris med flickorna när de var sju och tio. De smälte in och tog allt för självklart.
Eva! Vi måste ju muntra upp oss och visst är det en betydligt gladare tanke än andra alternativ :-)
Åh, jag vill också till Paris! Det finns ingen stad jag älskar mer. Alla mihna sidor får utlopp i den staden. Vad man än har för personlighet, intresse eller vad det nu är, så finns det något i den staden. Alltså inom det kreativa och konstnärliga och sinnliga. När jag drömmer om Paris om natten, då vet jag att det handlar om min kreativitet.
HA det så mysigt där! Och njut av din nya roll som inbodd parisiska :-)
Iorgon åker jag till en helt annan stad, London. Där är det på ett annat sätt. London har sån stark personlighet i sig, den ligger som en filt över hela staden. Och staden känns som full av spöken och original. Men det har sin charm det med!
Låter underbart att smälta in tycker jag!
Blickarna, fick mig nog under många år att känna mig betydligt mer hemma på hedarna i England, öde vidder i Australien, dit jag längtade som barn för att min pappa hade en brevvän som skickade fantastiska fotonaturböcker därifrån, och sedan bosatte han sig i just Bronthë-land i England, dt vi reste många gånger under min uppväxt.
Men Paris är fantastiskt underbart. Också! Må E:na njuta denna helg, av varandra o staden! Och sedan även du, Eva, framöver. Som parisiska, nu också!
Men först: ha en underbar solig lördag i ett vårligt Stockholm!
Så underbart Eva med tre generationers kärlek till denna fantastiska stad!
Johanna! Hoppas du får det underbart i London.
Guldkorn, det är fantastiskt att göra en stad till sin eller hur!
Annika, det är härligt, en gemensam kärlek!
bast ar det att vara har tillsammans med varldens basta mamma...
och for ovrigt jag och elin diskuterade att aven om man far mer uppmarksamhet for sitt utseende -kanske just darfor- sa blir man mer sjalvkritisk och fixerad vid utseende. usch!!! ellen
Skicka en kommentar