Jag känner mig lite uttråkad, samtidigt lite stressad. Det är inte alls bra. Igår när Milton och ML var här hela dagen var jag så absolut harmonisk, idag vaknar jag med oro i kroppen och tänker att jag borde göra något, åka iväg, träffa någon, uppleva något. Jag borde jag borde - men fastnar vid datorn, ser köksbordet med dess förebrående pappershögar, ser mina nya skor som så gärna vill springa men jag känner mig febrig och olycklig.
Egentligen vet jag precis vad jag känner, denna oro när jag vet att jag vill sätta mig ner och skriva, skriva men hittar undanflykter. Procrastinerar som vi säger. Man kan bli sjuk innan man börjar skriva för att man bara inte orkar ge sig in i en annan värld, trots att det är precis dit man längtar.
5 kommentarer:
Kanske är det för att man blir så uppslukad av den världen som man skriver om som gör att man inte alltid orkar ta sig dit?
När man sedan gör det vet man inte varför man tvekade för det är så fullkomligt underbart.
Hoppas du hittar tillbaka snart :)
Kram!
Tids nog kommer du dit Eva... ibland behöver man lite omställningstid bara.. Kram
Tack Eva för din beskrivning av en författares våndor, du fantastiska människa som skrivit så mycket! Jag har ju bra skrivit en bok, men jag minns skräcken när jag bestämt mig för att börja. Jag hade mina anteckningsböcker, tre svarta små som jag burit i fickorna i flera månader som var fullskrivna. Jag hade tid, jag var arbetslös, jag hade en mentor som sagt: Du har något viktigt att berätta, gör det nu. Det var som att stå framför en mexikansk hängbro över ett stup, jag var skräckslagen och kastade mig sedan bara ut i ett ingenting och skrev och skrev, så jag skadade fysiskt efter varje pass på en timme ungefär. Det tog mig fem veckor av intensivt arbete så var hela första versionen skriven. sedan omarbetade jag den fyra gånger under fyra år, innan jag fick den antagen och utgiven. Jag undrar om jag kommer orka göra den resan en gång till. Nu önskar jag bara en diktmentor, som kan ta hela högen av femton års diktande för scenen och se om och vad som kan samlas i en volym.
Men Jane, alla dina dikter måste du ju absolut sammanställa. Gör det tycker jag, vilken skatt.
Skrivandet från början var en lek tillsammans med Emmorna, en tillflykt också från en relation som gjorde ont. Det gäller nu att återfinna både lusten och meningen med det hela. Just nu är det allra roligast att samarbeta med mina Emmor. Tror jag är för mycket ensam för att också skriva ensam.
Anneli det är verkligen ibland smärtsamt att ta sig in i en annan värld jag vill beskriva, samtidigt är det ju det jag vill.
Jenny! När jag läser din blogg så förstår jag att jag i alla fall har tid... :)
Skicka en kommentar