torsdag 1 april 2010
Den dagen min pappa dog
Hela dagen idag är det en tanke som malt i mitt huvud. 1 april, det är den dag min pappa dog. En av de värsta dagarna i mitt liv. Jag var i Paris med K. Våra då två barn var uppe hos mamma och pappa, just denna dag hade de åkt ut till kompisar. Allt var så bra... så får min pappa en hjärtattack. Det ser inte så farligt ut, han verkar så pigg, sa läkarna. Det var farligt. Det var så farligt att han dog så hastigt att mamma inte ens hann dit. Han bara dog på sjukhuset, fast han var så oerhört levande. Och fast det var så länge sedan går min smärta aldrig över. Så är det bara. Vi satte oss i bilen och körde nonstop från Paris till Sundsvall, K och jag. och ingenting var verkligt. Ibland somnade jag och vaknade av att jag drömt en så fruktansvärd dröm, jag hade drömt att pappa var död. När jag vaknade insåg jag att det inte var en mardröm, det var verklighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Vilken otroligt jobbig resa att behöva göra Eva. Kram Jenny
Ja, Jenny det var overkligt och fruktansvärt. Kram, hoppas du har det fint i påsk!
Ja. Otäckt, Eva. Man kan nog aldrig förbereda sig på att ens nära ska dö. Men när det går så där fort är det extra otäckt.
Döden som bara sliter bort någon man älskar. Det är något som jag aldrig tror att vi kan komma över. Jag tror att denna oförberedda sorg är tyngre och att den dröjer sig kvar mycket mycket längre i vardagen. Min mormor sa alltid att hon kunde klara av att hennes bror som dog i TBC inte blev frisk för hon såg hur han led. Men när hennes syster dog helt plötsligt var det en helt annan sorg.
Hoppas att idag är en dag med glädje igen.
Hemskt Eva, att du förlorade din pappa så tidigt och plötsligt.
Varma påskkramar
M, som har den oerhörda ynnesten att fortfarande ha mina båda föräldrar i livet och just idag ska åka 50 mil för att hälsa på dem några dagar (och förhoppningsvis inte smitta dem eftersom vi fortfarande är lite skruttiga, men så mycket friskare än för ett par dagar sen. Man vill ju så gärna passa på att träffas de få gånger man kan ses när man bor långt ifrån varandra.)
Förstår hur du fasar för datumet. Vissa datum vill man bara hoppa över. Att mista någon så abrupt känns som en mardröm man vill vakna upp ur. Men ingenting kan ta en ur den. Varje år kommer samma datum och vi minns igen. Ju äldre vi blir, desto fler datum skrämmer oss.
Hoppas du får en fin påsk trots hemska minnen. Kramisar från Kim
Förstår vilken fruktansvärd resa du hade från Paris och hem. Vet själv hur det var när min älskade pappa dog. Det var väntat men jag hann ändå inte dit fastän det inte var så långt. Skrev en dikt om upplevelsen av den långa mörka korridoren som aldrig tog slut.
Jag går i en lång korridor
håller min mammas hand
Vi går sakta
det är mörkt
En grön korridor eller grå?
Långt bort syns ljuset
Det lyser från rummet där du finns
När vi kommer dit
kommer du inte att vara där
Mamma lutar sig tungt mot mig
korridoren tar aldrig slut
Jag står vid din bädd som är tom
bara ditt skal ligger kvar
den grå skjortan
din finaste slips
som om du skulle gå på fest
som när du spelade på fiolen
Välkommen sa du
men din hand är stel och kall
Jag säger farväl
och vet att det är för alltid
Vilken fin dikt, Monika. Den känns i mitt hjärta.
Guldkorn! Skäm bort dina föräldrar, var glad att du har dem!
Kim! Tack för fina ord, Saknaden finns alltid och vemodet, men jag har hela tiden en levande kontakt med mina döda föräldrar hur märkligt det än kan låta.
Eva Granne. Det är alltid så hemskt när en till synes frisk människa med stor livsglädje bara försvinner. Det var likadant med min faster, i ena sekunden krattade hon sin tomt, i nästa sekund hade hon fått en infarkt och var död. Kanske skönt för henne som var livrädd för långvård, men hemskt för oss.
Victor, ja tanken just på den plötsliga döden borde ge oss insikten om hur viktigt det är att vårda vänskapen med de levande!
Den plötsliga döden är så smärtsam. Så ofattbar. Vilken jobbig resa för dig! Och datumet och minnena finns där, för alltid. Varm påskkram till Dig!
Tack Eva. Varm kram till dig också, hoppas du har en fin påsk med familjen. Jag tänker att man på något sätt tror att man kan förbereda sig för dödsbudskap. Min mamma var gammal, sjuk, det kanske inte var oväntat när hon dog så många år efter min pappa. Ändå var det ofattbart att min mamma, min lilla mamma, inte längre fanns.
Skicka en kommentar