Känner ni som jag ibland att man bara vill hålla fast tiden, i ögonblick av lycka och närhet? Jag känner så ikväll. Vi har ätit middag ihop, mina flickor och jag. En kväll tillsammans efter resande hit och dit. Men på måndag åker min yngsta så långt bort som man bara kan. Ända till Australien där hennes kärlek finns och dit hon nu åker för första gången. Vad jag kan känna mig om en fågelmamma som vill fälla ut vingarna och beskydda och hålla kvar i boet mot allt förnuft och bättre vetande.
Men nu är nu, vi pratar och njuter av varandras sällskap och jag tröstar mig med att Ellen inte är borta så länge denna gång. Och jag vet att jag alltid drabbas av denna ängslan så fort mina barn åker iväg. Jag minns när sonen drog iväg på resa och var borta över ett halvår. På julafton ringde han just från Sydney dit Ellen åker nu.
Mina barn har vingar, de flyger. och kanske är det mig de brås på?
12 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig! Vi har också haft avskedsmiddag ikväll. I morgon åker Sara iväg, bara till Linköping iofs men hon blir borta länge. Sommarens alla härliga kalas är slut, vi hade det sista idag (sonens födelsedag). I morgon packar jag väskorna och flyttar in till stan, åker hit ut ibland för att sova (om vädret är fint). Nu är det höst och uppbrott.
Sitter här med just den känslan nu, efter att ha vinkat av min yngsta, 20 år, på Sundsvalls Centralstation. Nu har hon fällt ut sina vingar och tagit sitt största steg hittills. Första stopp i livet utanför den trygga tillvaron för henne, blir Malmgårdsvägen Stockholm! Det är inte andra sidan jorden, men tillräckligt långt borta för att spontankramas. Även om det känns lite just nu, så skulle jag inte vilja att hon föredrog motsatsen. ;-)
Du är duktig som håller igen. Det är inte lätt att le och vinka när ett barn far långt bort. Även om barnet är myndigt.
Det ligger säkert i generna: behovet av att resa. Tänker på Karin Boyes dikt:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
En av mina favoritdikter. Den passar in på mycket. Härligt att du har sådan fin kontakt med dina barn. Kram Kim
Kim, så är det och jag älskar att de reser och är ändå alldeles vansinnigt orolig. Typiskt föräldradilemma eller hur, det river och sliter i mig, den där viljan att hålla dem nära och beskydda.
Eva Granne - visst får man träna självbehärskningen! Jag vet inte hur många gånger jag stått där och sett Ellen hoppa in i hissen med sin väska, på väg....
Eva, jag har också tagit in det mesta från sommarhuset och åker dit ibland men bor inte längre där utan i stan. Nu är hösten här och nu ska vi hitta på en massa kreativa saker, eller hur :)
Monika, det är verkligen en konstig känsla när de flyttar iväg, och inte förstod jag det ett dugg när jag flyttade från mina föräldrar i Sundsvall och glatt drog till Stockholm! De var duktiga på att stödja och stötta också och det var först långt senare jag förstod hur jobbigt det var för dem.
Men du, Malmgårdsvägen är en bra adress, på nummer 28 bor min mellandotter!
Ivana! Tack för att du ger mig det uttrycket. Det tar jag till mitt hjärta och hoppas att jag i alla fall efter förmåga lyckats med det. Rötter och vingar... så fint!
Det är svårt det där med att de stora barnen flyger och far över världen. I morgon åker en av mina söner tillbaka till Uppsala efter sommaruppehåll och för mig känns det nästan som att han försvinner till andra sidan jordklotet för vi ses förmodligen inte förrän till jul. Men det är bra att barnen har sina egna vingar...
Eva, det ÄR ju så, och det är fint egentligen! Jag åker till och med med mat till Alexander när han jobbar på kvällen. Han fyller 20 snart, men det kan inte hjälpas!
Monika, jag minns när äldste sonen flyttade till Göteborg och jag stod i hans tomma rum och grät! Men tillbaka till Stockholm kom han :)
Carina! Så ÄR det och jag minns när Emil hyrde ut videofilmer som extrajobb under tonårstiden och jag och systrarna bar upp mat till honom!
Det känns tryggt att veta att det bor bra människor i närheten av nr 16 på Malmgårdsvägen. ;-) Vid olika skeden i livet ska man nog inte känna så stor empati för sina föräldrar vid avsked och separationer. Då skulle man nog inte vilja prova sina vingar. Rötterna skulle bli bojor istället för den trygga plattform man alltid kan återvända till. Det är en kamp och det svider i modershjärtat men förnuftet måste råda. Mår mitt barn bra av det här, då ska hon göra det också. Det är alltid så lätt att vara klok i tanken. Våra barn kan skatta sig lycklig över att vi våndas, då bryr vi oss om dem och gläder oss åt deras framsteg när de flaxar ut i livet.
Mm, klart man vill hålla fast tiden ibland... och genom att tänka det lyckas man nästan, pyttelitegrann ;-) Kram
Skicka en kommentar