Det som först var en frihet blev ett fängelse

Vixxtoria ställde  i en kommentar till mitt inlägg om Emma Vall en fråga som jag gör till ett blogginlägg, den är kul att fundera på. Så här skriver hon:
"Jag läste ett par Emma Vall-deckare för – ja, nästan ett decennium sedan tror jag (det var på ett hotellrum i San Diego i alla fall). Jag har för mig att det redan då framgick av baksidestexten att det var flera författare som samlades under Emma Vall, men det stod inte vilka. Jag har sedan tyckt det var lite kul när jag efter att ha tittat in på din blogg ganska många gånger förstod att du var en av dem bakom böckerna. Men nu (eftersom du tar upp ämnet) så blir jag lite nyfiken på varför ni beslöt att berätta vem som låg bakom Emma Vall-namnet. Att ha arbetsro låter som en lyx man ville fortsätta unna sig. Så vad hände?"

Först njöt vi av skrivtiden, av hemligheten. bara vi visste, ja våra familjer också. Vi bestämde oss för att skriva fem böcker på fem år, vi arbetade intensivt och arbetsron var viktig eftersom vi också heltidsarbetade. Men....  efter två böcker och ett hemligt liv började det kännas... ja snopet. Man är ju stolt över sina böcker och vill gärna visa och berätta. Nu kunde vi inte det. Det som först var en frihet blev ett fängelse. När så en journalist från Amelia frågade om det inte var vi som var Emma Vall så sa vi ja till en intervju. Och det kändes ganska skönt!