Tre skrivande Emmor: Maria, Annica, Eva

Foto: Jane Morén

Vänskap, det är så viktigt i mitt liv. Varma goda vänner som bara finns där. Som man skrattar med, som tröstar, som är stödet i tillvaron. Vänner som man alltid kan ringa, som lyssnar, som tröstar, som skrattar med mig och gråter med mig.
På bilden några av de bästa. Mina Emmor. Maria Herngren och Annica Wennström. Under många år arbetade vi som journalister på samma tidning. Lyckliga år på en redaktion där vi skapade en debattglad folkbildande tidskrift under lång tid. Där vi började planera våra böcker.
Det var på Bok och Biblioteksmässan -93 som vi sa en kväll: Men varför arbetar vi här med att göra intervjuer med andra författare, det är ju det vi vill göra, skriva böcker.
Emma Vall var vår pseudonym. Eva, Maria, Annica och ett extra M för Musketöserna. Vall som i Sundsvall.
Vi började med debattboken Krossa glastaket, skrev sedan barnboken Flickan i medaljongen, fem vuxendeckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Fyra ungdomsdeckare om flickan Svala i Stockholm, tre barndeckare om Sixten och Sunna. Så många utgivna böcker. Några av de roligaste åren i mitt liv.
Samtidigt började vi skriva egna böcker, vi skrev Annica och jag och Maria och jag.  Världens mest lyckliga och kreativa samarbete med två alldeles underbara, snälla, generösa och solidariska vänner.
Om vi är vänner än? Så klart. Så nära. För alltid.

Liza Marklund - jäklar vad bra hon är i Annika Bengtzon-romanerna

En gång i tiden, när vi i Emma Vall skrev vår första spänningsroman Kattjakt skrev Liza Marklund sin Sprängaren. Samma år. Det var första året Polonipriset delades ut till bästa deckare skriven av en kvinna. Vi hoppades så klart. Väldigt mycket.
Men det var Liza som vann priset, vi blev inte ens nominerade.
Vi var besvikna. Ledsna också.

Kanske är det därför jag inte precis kastat mig över Liza Marklunds böcker. Jag borde, har jag tänkt, men det har inte blivit av. Förrän nu.
Och jäklar vad bra de är!

Nu har jag läst en hel rad och imponeras av hennes otroliga intensitet i berättelsen om Annika Bengtzon. Det är skickligt researchade och berättade spänningshistorier.
Vad som berör mig mest är att det samtidigt är så levande bra skildringar av en ung, så småningom lite äldre, kvinnlig journalist. Av livet på en kvällstidning, en arbetsplatsskildring som också berättar hur andra krafter än tron på journalistiken tar över i media.
De är  tidsdokument om kvällspressens totala förflackning.
Samtidigt en så bra skildring av vårt kvinnoliv i Sverige de senaste decennierna, denna kamp att få ihop alltmer pressade jobb med relationer, med barn, med familjeliv. Hur vi brottas med duktig-flickasyndromet och vill så mycket mer än vi kanske orkar, men stretar på.

Liza är så bra. Hon var värd Polonipriset!
Känns skönt att erkänna det. Jag avskyr så i grunden missunnsamhet och avundsjuka.

Ändå vill jag utan jämförelse säga att våra fem böcker om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall också är jäkligt bra och läsvärda!

Tillsätt en smula magi utöver handbokens alla recept på hur du ska skriva

Emma Vall, det vill säga Annica Wennström. Eva Swedenmark och Maria Herngren. Foto: Elin Swedenmark

Visst ligger det något nästan gudomligt trösterikt i att det inte finns recept på hur man ska skriva en bra bok? 
Det finns en miljon böcker, kurser, råd,men ingen som följer råden vet egentligen hur man skriver för att det ska bli perfekt. Man kan följa alla råden men glömma att tillsätta en gnutta magi till exempel, då blir det bara en präktig bok enligt handboken. 
Gäsp säger läsaren.

Så hur kan man hålla en kurs i att skriva deckare som vi ska göra i morgon. Hoppsan. Det är inte en kurs om det utan en inspirationsdag där vi delar med oss av våra erfarenheter och funderingar.

Man kan samla hundra författares röster om hur man ska skriva och hur de skriver:
- jag gör alltid synopsis på grundliga 150 sidor, sen skriver jag
- jag gör aldrig synopsis på mer än två sidor, sen skriver jag
- jag skriver aldrig kronologiskt
- jag börjar från början sen skriver jag jkronologiskt

Så kan man hålla på, men det finns då klart grundtankar som kan vara bra att hålla sig till, små ljus i mörkret som kan lysa upp ens tankeflöde och hjälpa till att få stadga
Om det visste vi ingenting när vi som Emma Vall skrev våra fem Amandadeckare.
Learning by doing kan man säga var vår metod.

Jag tycker fortfarande att de är bra på många sätt. Kanske besjälade av vår enorma berättarglädje på den tiden, vår lust?
Jag tycker det är så synd att böckerna är svåra att köpa idag. Det finns små upplagor på ad libris men det är tråkigt att de inte finns i pocket och framför allt att ingen filmat dem. Skulle bli en jättebra teveserie. Roligare än alla Beck.

Den osannolika historien om Bäckströms supersalami - GW driver med deckargenren

Visst är det märkligt med den fascination som finns bland läsare för alla dessa machogrisiga, överviktiga, alkoholiserade, trötta poliser i deckarna?


En gång i tiden började vi i Emma Vall skriva deckare för att vi var så sjukt trötta på Mankells trötte polis. Vi ville ha en rolig vass kvinna i stället och skrev om Amanda Rönn i fem deckare som utspelades i Sundsvall. Det började med Kattjakt och slutade med Slutpunkten.Det var ett riktigt roligt skriväventyr. Numera finns de deckarna nog bara på bibliotek. Men trots att det inte kommit ut någon Amandabok på länge får vi ofta förfrågningar om när nästa kommer.

Men dessa pösmunkiga machopoliser då...
Jag tog mig igenom Leif GW Perssons senaste deckare som jag hittade på rean. Den sanna historien om Pinocchios näsa. Det är första gången jag klarat att läsa ut en bok av honom. Bemödade mig kanske för att GW ändå är en kul figur och för att han verkade så sympatisk i ett sommarprogram.

Men nog driver han med läsarna och med denna deckargenre när han presenterar kommissarie Evert Bäckström, en  huvudperson vars käraste kroppsdel benämns Supersalamin. Den är han stolt över. Vad man som läsare har svårt att förstå är hur supersalamin kan fungera på en man som äter för mycket och är halvfull jämt, det måste vara en manlig önskedröm som har föga med verklighet att göra.

Denne Bäckström super, äter, tar mutor, är sjukt lat och tänker de gräsligaste fördomsfulla tankar om kvinnor,  invandrare, homosexuella. Jag tror det är en  parodi skriven för att se hur långt han kan pressa fördomarna och genren.

Intrigen  kunde kanske vara spännande om den inte var så rörig - men för att se den måste man igenom så fruktansvärt många av denne Bäckströms tankar att jag slaknade - så som jag tror att supersalamin också gör i den krassa verkligheten, inte i polis Bäckströms drömmar.
Nä inte ens om den är en parodi, vilket jag väljer att tro, är den särskilt uthärdlig.

Så Perssondeckare blir det inte för mig i framtiden, självbiografin ska jag dock läsa.

Det är roligast av allt att skriva tillsammans

Emma Vall, samarbete i med-och motgång

Det är roligare att samarbeta, i med-som i motgång, sa Måns Herngren i TV4 Nyhetsmorgon
Det är så rätt.

Är det inte roligare att skriva på egen hand? frågar folk mig ibland.
Näää säger jag.
Det finns inga skrivprojekt som varit roligare än de som Maria Herngren, Annica Wennström och jag gjort antingen med oss tre som Emma Vall, eller de böcker jag skrivit tillsammans med antingen  Annica (Bärböckerna) eller Maria (bland annat Pappparesan).

Det är så kul att fantisera ihop med dem. Att känna hur de gemensamma idéerna växer fram till ord, till handling, till en bok.

Jag har kanske skrivit ett tiotal av mina totalt 33 utgivna böcker ensam. Det är ganska ensamt. Men alla de andra böckerna tillsammans med älskade Maria och Annica. Det är mina favoritprojekt.

Så mycket energi, lust, kreativitet. Jag älskar samskrivande i synnerhet tillsammans med mina kloka begåvade fantastiska musketöser Maria och Annica. (Som Emma Vall kallar vi oss De Tre Musketöserna - med penna i stället för svård som vapen.

Med vår makthandbok för kvinnor ville vi Krossa glastaket, aktuell idag också

Med Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor  ville Maria Herngren, Annica Wennström och jag starta en debatt omkring kvinnliga politikers situation idag. (Det var innan Emma Vall). Det var i mitten av nittiotalet och situationen var bedrövlig. Vi fick Nordiska rådets stipendium och också stipendium från Radio Q för att åka runt i Norden och prata med kvinnliga politiker och forskare om varför kvinnor inte får plats i politiken.

Vi träffade Berit Ås i Norge och talade härskartekniker och vi drack te med Vigdis Finnbogadottír på Island. Pratade med Gudrun och Mona och många fler.

 

Varannan damernas hade lanserats i (s) men hur var det egentligen ställt med jämställdheten i en maktstruktur som  behärskas av män?

Det är en rolig debattbok som jag gillar.

Det pinsamma är att den är lika aktuell idag. Igår kom siffror på hur socialdemokraterna misslyckats med varvade listor, Varannan damernas. Återigen fick vi höra att kvinnor inte vill vara med. Same old story ... De skulle ha använt vår bok mer i studiecirklar, tänker jag.

Men nu är boken slut. Vi har fått en liten restupplaga sedan finns den inte mer. Kanske är det någon av er som är intresserad  och vill läsa vår mycket debattglada bok? Maila mig eller inboxa mig på Facebook, så får ni boken om ni bara betalar portot.

Skriva kallar mig samarbetsmästare

Vill ni kanske läsa en rolig intervju med mig som Victor Estby gjort på temat skriva böcker tillsammans? Då tycker jag ni ska köpa Skriva - jag har berättat om den tidskriften tidigare, den är verkligen entusiastisk, ambitiös och läsvärd för alla som tycker om att skriva. Massor med tips och roliga författarintervjuer i varje nummer, den är så värd sitt pris!

Så här presenteras senaste numret:
"Vi gräver även ned oss i Strindbergs anteckningar och verk och hittar författarens 7 okända skrivtips. Dessutom hälsar vi på hos Mikael Niemi och Nina Björk och snackar skrivprocesser.
För den som funderar på att skriva sin bok ihop med någon annan, hämtar vi råd från samarbetsmästaren Eva Swedenmark som skrivit 23 böcker tillsammans med andra författare.
Vi visar också hur man använder Twitter för att nå ut och hur man skaffar sig fler följare. Och som vanligt: krönikor, svar från skrivardoktorerna, prylar, debutanter och annat skoj."

Kul att bli kallad samarbetsmästare, jag tror verkligen på tanken att Ensam inte är stark - och på idén att Tre flickor leker bra tillsammans - se bara på Emma Vall som ju är Annica Wennström, Maria Herngren och jag.

Många böcker - för få fester

Trots att jag skrivit många böcker har jag haft få releasefester. I början när vi skrev som Emma Vall skakade förlagscheferna beklagande huvudet, inte hade de råd med det. Själva hade vi inte heller råd och dessutom var vi så ofta inne i nästa bok att vi inte hann fira den som just kommit, Maria, Annica och jag.
Jag minns bara en enda fest vi ordnade, då hade vi väl skrivit ett tiotal böcker och ordnade en stor alternativ Augustgala för nära och kära. Vi gav varandra medaljer och skålade i mycket champagne!

Det stora förlaget som gav ut Bärböckerna ville aldrig ge Annica och mig minsta lilla releasefest. Vårt allra minsta förlag, Förlag 404 i Offerdal, är faktiskt det förlag som ordnat den roligaste relasefesten, det var i Östersund när Kärlek och käk kom. Massor med bakverk delades ut och det var festligt värre i solen i Östersund.
Det har också blivit mycket vanligare nu med stora fester för att fira nyutkomna böcker. Det är bra tycker jag, en ny bok är  en baby vars ankomst ska firas.
 Nu i dagarna utkommer förresten den allra första Bärboken Smultron och svek, som e-bok.

Tillbaka till härliga gamla String

Igår var jag hemma med lille sjuke Milton. Plutten! Idag ville jag gå ut i fina vädret så nu återknyter jag till ett av de favoritställen vi hade när vi började skriva våra deckare, jag och Maria och Annica. String, gamla sunkiga String vid Nytorget, var vårt favoritställe. Här skrev Emma Vall sina första deckare om den rödhåriga journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Väldigt bra deckare förresten som förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort. De brukar finnas på bibliotek. Och kanske blir de e-böcker när vi orkar samla ihop oss!
Här utspelar sig också en av mina Johannaböcker. Johanna jobbar här i smyg för att kunna rymma till Paris och träffa Leon. Den boken gillar jag också väldigt mycket. Hade jag råd skulle jag göra två ungdomspocketböcker av de fyra böckerna om Johanna. Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar. Men råd är vad jag inte har!
Nu ska jag arbeta!!

Fina fäkterskan fyller femtio

Om jag skrev om grabbmaffian igår så ska jag idag hylla den mest underbara av musketöser: Maria Herngren, min vän och medskribent, firar idag att hon fyller femtio år. Jag ska snart på hennes fest, en fest där svarta kläder och alkohol är förbjudet och Maria själv ska hålla alla talen. Inga vanliga presenter vill hon ha. Denna godhjärtade människa vill förstås att andra ska firas så vi ger pengar i hennes namn till SOS barnbyar. Nykterist är hon sedan alltid.

På denna bild är vi på Korsika där vi bland annat började skriva Papparesan när vi reste med Langley till Ile Rousse 

Ja det ska bli kul att fira Maria, vi lärde känna varandra på Fönstret där vi kämpade tillsammans länge för att göra en infallsrik, debatterande och härlig kulturtidskrift. Sedan gav vi upp det och började i stället skriva som Emma Vall. Femton Emma Vall-böcker har det blivit, dessutom har Maria och jag skrivit egna böcker ihop.
Hon är den mest underbara, roliga och generösa vän jag vet så det ska bli så kul att fira henne.

PS:  Hon ger sig själv en kurs i fäktning i present, det har hon alltid drömt om så nu fäktas hon en gång i veckan och bara skrattar åt sina blåslagna armar! Det blir nog en bok med en fäkterska som huvudperson en vacker dag!

Det som först var en frihet blev ett fängelse

Vixxtoria ställde  i en kommentar till mitt inlägg om Emma Vall en fråga som jag gör till ett blogginlägg, den är kul att fundera på. Så här skriver hon:
"Jag läste ett par Emma Vall-deckare för – ja, nästan ett decennium sedan tror jag (det var på ett hotellrum i San Diego i alla fall). Jag har för mig att det redan då framgick av baksidestexten att det var flera författare som samlades under Emma Vall, men det stod inte vilka. Jag har sedan tyckt det var lite kul när jag efter att ha tittat in på din blogg ganska många gånger förstod att du var en av dem bakom böckerna. Men nu (eftersom du tar upp ämnet) så blir jag lite nyfiken på varför ni beslöt att berätta vem som låg bakom Emma Vall-namnet. Att ha arbetsro låter som en lyx man ville fortsätta unna sig. Så vad hände?"

Först njöt vi av skrivtiden, av hemligheten. bara vi visste, ja våra familjer också. Vi bestämde oss för att skriva fem böcker på fem år, vi arbetade intensivt och arbetsron var viktig eftersom vi också heltidsarbetade. Men....  efter två böcker och ett hemligt liv började det kännas... ja snopet. Man är ju stolt över sina böcker och vill gärna visa och berätta. Nu kunde vi inte det. Det som först var en frihet blev ett fängelse. När så en journalist från Amelia frågade om det inte var vi som var Emma Vall så sa vi ja till en intervju. Och det kändes ganska skönt!

Varför blev det just Emma Vall?

En av de vanligaste frågorna vid våra skolbesök är: Varför heter ni Emma Vall?

Emma - det är Eva Maria Annica - EMA... men så finns det också ett till M - detta M står för musketöserna. Det är vi: En för alla alla för en, de tre musketöserna.
Efternamnet funderade vi länge på.  Men eftersom böckerna om Amanda utspelar sig i Sundsvall tog vi bara min kära hemstads slutled: Vall .
Så blev vi Emma Vall.

Därför valde vi att skriva under pseudonymen Emma Vall

Jag läser Kristoffer L:s bok om författaridentitet och minns förstås hur vi tänkte om Emma Vall, min, Marias och Annicas pseudonym. Varför pseudonym kan man undra? Vi hade ju innan dess med alla våra tre namn skrivit både debattboken Krossa glastaket och barnboken Flickan i medaljongen med bra resultat,
Men när vi bestämt oss för att skriva fem deckare om Amanda Rönn så använde vi pseudonym, Förlaget Alfabeta ville det för att det såg lite märkligt ut med tre författarnamn. Men vi ville det för att det var en utmaning att vara hemliga. Vi ville se om någon skulle säga någonting om att stilen skilde sig åt i boken, att det omöjligtvis kunde vara bara en författare. Det var det ingen som sa, däremot fick vi kvalificerade gissningar. Gunilla Kindstrand i TV sa att bakom pseudonymen måste finnas en man, författarens blick på kvinnor var så manlig. Det är något vi ofta funderat över, vad menade hon :)
En recensent sa att det nog var Kerstin Ekman som skrev deckare igen... då blev vi malliga.
Men det var intressant att lyssna till reaktionerna, att se gissningarna på vem (inte vilka) som dolde sig bakom pseudonymen Emma Vall.
Det gav oss också arbetsro. Vi stängde in oss i vårt hemliga skrivrum... vi hade ro att skriva, ingen visste vad vi gjorde. Vi älskar hemligheter. Vill ni läsa Amandaböckerna? De finns att beställa från Förlag 404

Efter ett tag blir hemligheten en boja, men det är en annan historia!

Vad är väl en bal på slottet?

Det var ju på Bokmässan i början av 90-talet som Annica och jag bestämde: Nu byter vi sida. Vi skriver de böcker vi drömt om så länge att författa.
Vi reste hem till Maria, meddelade att nu skulle vi till att börja med skriva fem deckare (Amandaserien), en barnbok (Flickan i medaljongen), en debattbok (Krossa glastaket). Det roliga är att vi gjorde det.
Nu, många mässor senare - och 31 böcker senare för min del) så åkte jag inte till mässan. Jag kan säga avundsjukt: Vad är väl en mässa i Göteborg? Men jag kan också trösta mig med alla fina bloggrapporter från mässan som förmedlar just den entusiasm över böcker och läsande jag känner. Läs Bokmania, eller Lyran eller Elins bokblogg eller Breakfast Club alla kunniga och entusiastiska bokbloggare som ger sin syn på mässan på ett kunnigt och personligt sätt.
Själva hade vi en bokträff, jag, Maria och Annica. Vi pratade bland annat om det vi skriver nu - och nästa år hoppas jag vi är på mässan med nya böcker i bagaget.

Vänner, det är verkligen viktigt i mitt liv

Nu är jag så trött, så mätt, så glad. Vi har haft en Emma-kväll, jag Annica och Maria. Vi firade Annicas födelsedag, vi hade vårt eget lilla mässmingel utan att åka till Bokmässan (där vi annars varit mest varje år sedan början av nittiotalet) och vi pratade. Vi började på Shanti, vanligtvis söders bästa indier (men inte idag).
Vi har mycket att prata om. Vi har just startat ett nytt skrivprojekt som är spännande och som känns viktigt. Förr, när vi började skriva, fanns vi på samma arbetsplats. Vi hade mycket tid till prat, mycket tid att uppdatera oss på varandras liv. Nu blir det mera sällan men grunden till vår vänskap finns där.
Ikväll hade jag ett sådant behov av att prata om att förlåta,vad det innebär, om det är nödvändigt i vissa situationer. Många viktiga frågor som jag ältat och nu kunde prata om. De vet precis vad det är som rör sig i min skalle och de hjälper mig att vrida och vända på olika moraliska och filosofiska frågor jag brottas med.
Nu känner jag mig lugn och glad.
Vänner... det är verkligen viktigt i livet.

Vår första Svalabok handlade om bland annat attacker mot en minkfarm

En bok vi skrev, Emma Vall, känns hela tiden aktuell som ungdomsbok. Det är Egna spår som är en spänningsbok för yngre tonåringar om bland annat hemska händelser vid en minkfarm på Tynningö. Någon har släppt ut minkar. Vilka ligger bakom? Misstankarna går till veganerna. Svala har kompisar som är veganer. Kan det verkligen vara de som bär ansvaret? Svala bestämmer sig för att ta reda på hur det ligger till.
Det är den första i en serie av fyra böcker om Svala och vi har varit ute i så många åttor över hela landet och pratat om Svalaböckerna. Nu är det så sorgligt att vårt förlag, Alfabeta, inte vill nytrycka så Svalaböckerna är svåra att få tag i, kanske finns en del kvar i pocket och de finns på bibliotek förstås.
Det är extratråkigt att alla fyra delarna inte finns att köpa eftersom vi ofta får förfrågningar från skolor om var man kan få tag i böckerna. Bokförlag har verkligen sin egen logik! Svår att förstå för mig. Vi ska ta tillbaka rättigheterna till Svalaböckerna och fundera på hur de skulle kunna bli tillgängliga igen för unga läsare.

Det är ofta rektorn som är boven!

Vi har varit flitiga, Annica och jag. Igår och idag har vi haft deckarskola. Igår i Bagarmossen med gulliga frågvisa femmor, idag med vetgiriga sjuor i Knivsta. Vi har kul! Tillsammans med eleverna hittar vi på en deckarintrig. Det blir förstås olika varje gång - men i elevernas fantasivärld är det påfallande ofta rektorn som är boven!

Vår deckarhjältinna Amanda Rönn har fått en trädsyster, Amanda Lind

Vi i Emma Vall började i mitten av nittiotalet att skriva våra deckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Vi skrev fem deckare om vår rödhåriga hjältinna: Kattjakt, Änglavakt, Vänskapspakt, Stilla flyter ån, Slutpunkten.  (De finns att köpa på Ad libris). De första tre böckerna skrev vi under vår pseudonym utan att avslöja att vi var tre författare bakom böckerna.
Vi hade många funderingar kring vårt namn och kring vår huvudkaraktärs namn.
Nu är hon i alla fall etablerad inom deckarvärlden, vår Amanda Rönn.
Men jag blev förvånad igår! Då fick Emma en facebookförfrågan om vi ville bli vän med Amanda Lind, som är huvudperson i en ny deckare skriven av en pseudonym. Det är inte vi! Det är författaren Johanna Nilsson som skrivit en deckare unde pseudonym och valt Amanda + trädnamn till sin huvudperson.
Så Amanda Rönn har får ett trädsyster, Amanda Lind.

När Sixten och Sunna hjälper Lars Lerin

Nu har den kommit, tredje boken i vår barndeckarserie om Sixten och Sunna Dolt i färg. Den här gången har vi fört in Lars Lerin i handlingen, det handlar om konstbedrägerier och det är Lars som bliir utsatt - men där finns förstås Sixten och Sunna som ordnar allt. Christina Alvner har som vanligt gjort omslaget som jag gillar! De två första böckerna heter Spår i snö och Upp i rök. Nu har vi böcker som utspelat sig vinter, vår och sommar, bara hösten kvar!

Nu kommer vår tredje bok om Sixten och Sunna

Emma Vall har nu skrivit den tredje boken om Sixten och Sunna som kommer ett nytt mysterium på spåren, Dolt i färg. Bredvid Sixtens pappas pizzeria öppnar en ny ramaffär. De som driver den är skumma och faktiskt otrevliga också. Sunna och Sixten ser några av tavlorna i ramaffären när de går dit för att leverera pizza. Dagen därpå blir de ordentligt överraskade när de ser en färdig tavla på Waldemarsudde som de såg halvfärdig på ett staffli i ramaffären.
Den tavla som blivit förfalskad är målad av Emmornas favorit, Lars Lerin. Boken utkommer i början av maj.
Christina Alvner har också denna gång gjort omslaget