Vår eld kanske brinner sakta men trevligt har vi

Vi eldade och eldade, rishögen vi sparat på i flera år minskade inte nämnvärt. Men vi kämpade på. Grabbarna från gårdarna intill gick förbi och undrade varför i all världen vi eldade i en tunna? I stället för i en eldgrop på marken. De log - men vänligt om än överseende -  och ja vi vet att deras gropar är riktiga eldgropar. och att deras vårbrasa är sprakande stor Men vi gillade inte att gräset började brinna, vi duttade med vatten och var noga med att se till att ta hand om de brinnande pinnar och blad  som flög ur tunnan.
En gång minns vi nämligen så väl: I eldgropen några gjort på framsidan ville elden inte hålla sig kvar, den spred sig med ett svischande över hela gräsmattan. Alla fick rusa dit och kratta och trampa som galningar och vattenslang hade vi inte. Hemskt var det. Tänk er en ö, en massa träd, en snabbt brinnande gräsmatta.
Så vi bjuder gärna på vår kanske lite töntiga tunneldning och blir inte sårade eller kränkta det minsta dugg av blickar och råd om större djärvhet i eldningen. Vad gör väl det om det tar tid?  Mycket trevligt småprat  hinner man med runt tunnan. Och det är väl själva poängen med ett sommarhus, att man ska samlas runt en eld, eller kanske runt en pump, hinna begrunda det man gör och prata med varandra?