Vi såg finalen mellan Spanien och Italien på ett stort café med nästan bara spanjorer. Helt ointresserad av fotboll som jag är var det ändå fantastiskt att se de fyra målen. Vi jublade, även Milton och jag. Jag hade dock väntat mig fantastiska scener efter segern, omfamningar vilda glädjedanser, men stämningen var som jag föreställer mig efter en lam division två-match hemma.Inga vilda spontana spanjorer där inte, jag har sett så oerhört mycket mer vilda spontana glädjescener i liknande sammanhang hemma. Alltså: spanjorerna gick innan medaljutdelningen! En kypare var vild och lycklig och hällde upp cava åt oss. Men de flesta var som vid en hemmamatch.
Jag tror det är dags att revidera vår svenska självuppfattning om att vi är så känslohämmade medan människor i syd lever ut sin glädje mer intensivt. Jag tror inte det är sant. Heja Hammarby, säger jag. Där kan man konsten att fira en seger!
1 kommentar:
Visst, ...heja heja Bajen! Tror du har rätt. Jag var på Maracanã stadion 1989 och såg Flamengo mot Santos, det var en upplevelse av stora mått. Då hade jag inte varit på fotboll på många år, på Hofvallen bara nån enstaka gång. Sen flyttade vi till Sthlm o mellansonen ( som anser sig vara född Bajare eftersom han är född i Katarina församling - att han bara var 2 mån när vi flyttade till Sollentuna hör liksom inte hit!) såg till att jag gick på Råsunda och såg Gnaget mot Bajen. Stod på södra stå bland alla hammarbyare och det var en enorm upplevelse - publiken här slog sambasönerna i Rio med hästlängder! Vi är nog inte så stela som myten säger... ( det blev förresten 2-2)
Skicka en kommentar