En helt vanlig lördag. Grått utanför men milt. Brorsan ringde och hade bokhyllor och skrivbord över efter en ommöblering. Kanske något vi ville ha? E och jag knatade över och åt en härlig frukost där vi avhandlade böcker, livet, släkten, filmer och våra olika bruk av teven. Glatt och mysigt och alltid hittar man någon bok hos brorsan. Nu fick jag låna Svarta havet av Kéthévane Davrichewy en nostalgisk berättelse om minnen nu och då, ett ämne som upptar mig mycket. En förtjusande bok i litet format. Jag väntar mig mycket av den och återkommer när jag läst den. Ni ser författaren på fotot intill. Hon ser så sympatisk ut.
Jag vistas själv mycket bland minnen just nu, en fläkt av nostalgi sveper genom mitt sinne, vemod, jag minns tillbaka men längtar också framåt.Så många resor är ogjorda, så många böcker olästa, och kanske finns också oupplevd passion, vem vet.
2 kommentarer:
Kanske har det med åldern att göra...vi skymtar horisonten och då blir våra minnen tydligare och kommer till oss. Det är både vemod och ibland sorg men förhoppningsvis stärker det oss och får oss att leva här och nu bättre! Min mamma levde verkligen hela sitt liv, sjöng så länge hon såg noterna! och hade en passionerad kärlekshistoria sent i livet ända upp i 85-årsåldern! så vill jag också leva! kram
Fint uttryck att vi skymtar horisonten, Margareta. Jo, så är det nog och då ser man också tillbaka och samlar ihop.
Din mamma låter som en underbar förebild. Jag har alltid tänkt att jag ska dricka champagne på balkongen och vara nyförälskad när jag fyller 80.
Skicka en kommentar