Jag hör inte längre till i den stad som en gång var min, minnen finns men det är inte hemma

Frusen Eva på torget i Sundsvall

Det har gått många år sedan jag flyttade från Sundsvall men det har alltid varit staden i mitt hjärta. Kommer kanske alltid att vara det. Staden där jag föddes och där mina kära föräldrar är begravda.


Men det var så underligt när jag var på snabbvisit i Sundsvall i helgen. Det var visserligen kallt och blåsigt och ogästvänligt. Men det var något annat också. Den hemska insikten att jag inte hör dit.

Alla mina riktpunkter har liksom försvunnit. Nej inte alla så klart, stenstaden ligger där, Busbacken, gator jag känner igen. Men inga caféer nästan inga biografer, inga affärer.

I mina minnen ser jag en helt annan stad befolkad av människor jag känner och - det kanske är det viktiga: som känner mig.
Nu gick jag omkring på Storgatan utan att se en enda bekant. Jag var inte hemma där. Jag satt i Vängåvan och tittade på min barndoms fontän. Måsarna flög som galna över parken och jagade bort mig.
Jag gick in på det som var Dahlmans fina varuhus där jag i och för sig aldrig hade råd att handla. Men allt var ersatt av en labyrint av fruktansvärda gallerior som bara skrek ut budskapet köp köp.  Jag flydde.
Minnen finns, men det är inte hemma.

Det kändes konstigt. Känner ni igen upplevelsen av att inte längre höra till i den stad som en gång var er?