Igår var jag på Skrivrum igen och fascinerades som alltid av stillheten i rummet, vårt skrivande - tillsammans men ändå var för sig.
På kvällen var jag på min junta. Vår juntavärdinna hade dukat upp med fantastiska silkesgarnar och tyg att sy på. Men där är jag som en analfabet. Jag kan upskatta mjukheten i silket och färgerna.
Men nålen är ett trubbigt instrument för mig i mitt skapande.
Så olika är vi.
Trots att Maria förklarade så fint hur man syr i riktning med nålen mot hjärtat var jag inte med.
Däremot skriver jag helst med pennan mot hjärtat.
3 kommentarer:
En syjunta! Vad häftigt! Men jag är som du i det fallet! Minns min syslöjd i skolan. Min tråd blev alltid grå och trasslade till sig och ändå var min mamma sömmerska. Jag berättade historier i stället för mina kompisar till min syfrökens irritation förstås! och du gör detsamma! Minst lika värdefullt :))
Margareta! En rolig junta med kloka kvinnor ... mitt problem är dock att jag hellre pratar med de kloka kvinnorna än handarbetar. Jo, virka kan jag förresten, då kan man prata också :)
Föll som ett ton tegelsten för din rubrik...
Kram
Skicka en kommentar