Tårta, prat och mat med mina juntaväninnor

Väninnor ... det har blivit ett tema. I kväll var det väninnedags hos mig. Juntan kom! Ja vilken junta vi är, ett tiotal fantastiska kvinnor, olika åldrar, kunniga, debattglada, belästa och faktiskt allihopa väldigt snälla.
Snällhet är en egenskap jag uppskattar så väldigt mycket, alltmer faktiskt. Man vill inte möta avundsjuka och missunsamhet.
Jag vill att mina nära vänner ska vara precis just som i juntan. Snälla och kloka. Och jag vet att jag alltid kan räkna med dem om det gäller.
Vi har juntat ihop snart tio år. Vi var ganska flitiga i början ... nu är vi mindre flitiga. Eftersom jag lagade maten idag så tänkte jag inte ens på att ta fram en virkning.
Jag "virkade" i stället ihop en av Anna Bergenströms grytor, en lammgryta med puylinser. Sedan uppfann jag någon slags tårta på pajdeg med marängtäcke och jordgubbar och lemoncurd emellan. Ni ser den på bilden.
Till den drack vi en så god citronlikör från Japan, Limoncello men mindre söt kanske man kan säga.

Efter mycket prat och god mat (om jag får säga det själv) drar jag mig nu tillbaka till de mjuka kuddarnas värld.

Skriva med pennan mot hjärtat

Igår var jag på Skrivrum igen och fascinerades som alltid av stillheten i rummet, vårt skrivande - tillsammans men ändå var för sig.
På kvällen var jag på min junta. Vår juntavärdinna hade dukat upp med fantastiska silkesgarnar och tyg att sy på. Men där är jag som en analfabet. Jag kan upskatta mjukheten i silket och färgerna.
Men nålen är ett trubbigt instrument för mig i mitt skapande.
Så olika är vi.
Trots att Maria förklarade så fint hur man syr i riktning med nålen mot hjärtat var jag inte med.
Däremot skriver jag helst med pennan mot hjärtat.

Till syjuntan går jag för att prata, skratta - inte sy

I kväll är det syjunta. En samling härliga, kreativa, pratsamma, engagerade kvinnor i olika åldrar. Tanken är att vi ska handarbeta. Kunskaperna är skiftande. G är entusiastisk och vill att vi ska lära oss och utveckla förmågorna som hos vissa ligger i träda. K brukar fålla upp byxor, någon stickar på en sjal, samma varje gång (?), E har ett otroligt broderi.
Själv älskar jag ju att virka (se min sjal på bilden) men jag hatar att sy. Mycket beroende på den slöjdfröken som i sexan tvingade oss att ställa upp på kö framför tvättstället och gnugga bort läppstiftet. Förbjudet med smink! Elak var hon ... och föga inspirerande.

Men virka, det är jag fena på.
Allt annat lämnar jag numera till min fantastiska skräddare från Turkiet, byxor som ska läggas upp, blixtlås som ska bytas, sömmar som spruckit, vietnamesiska kläder som ska läggas upp (min sömmerskevän i Vietnam anser att jag ska ha långa värdiga kjolar), ja allt man kan tänka sig.
Eftersom jag hatar att slänga kläder jag tycker om och mest har kläder jag verkligen gillar, så vårdar jag dem. Tidigare kunde jag ha en kasse med saker om borde åtgärdas, men allt blev liggande. Nu bär jag iväg kassen till skräddaren som kliar sig i håret, suckar lite och sen gör fantastiska lagningar och ändringar. Vilken lyx.
Men syjuntan då? Åh dit gör jag för att prata och skratta och umgås med dessa fantastiska kvinnor!

Det blir mera pratat än virkat på vår junta

Jag tänker ge mig ut i snöstormen igen. Syjunta hos Karin med några av de roligaste, mest belästa och underfundiga kvinnor jag vet. Jag medför mormorsrutor att virka men i sanningens namn blir det mera pratat, diskuterat och analyserat än virkat. Dessutom hinner vi skratta. Enda "problemet" är att vi alla har så mycket prat i oss att det är svårt att hinna med allt vi vill ventilera. Men - det är ju inget problem! Det är snarare en tillgång.

Juntan ger Nobelpriset till Joyce Carol Oates

Jag kom hem från en pratglad Juntaträff. Enda problemet är väl att alla är så pratglada och associationssnabba att inget samtal avslutas. Det är visserligen en syjunta men det finns inte bara en röd tråd utan i stället en enda härva av tankar och idéer. Det är mycket som ska ventileras efter sommaruppehållet. Om livets trivialiteter pratar vi inte så mycket, ovanligt lite för en junta kanske. Mest om politiken /bekymmersam/ och en hel del om läsande. Vi var väldigt eniga om att nästa Nobelpris ska gå till Joyce Carol Oates.

Jag kanske var alltför glad och upplivad när jag kom hem för nu kan jag inte sova. Varm mjölk med honung och en dutt kanellikör hjälpte inte. Inte spikmattan heller. Tankarna bara snurrar och jag vill att det ska vara morgon. Min lilla varma sängkompis Mac surrar mjukt i mitt knä, dags att sova blinkar batteriet. Okej, ett till försök. Fungerar det inte stiger jag upp och frostar av frysen.

Min syjunta krymper

Min otroligt trevliga junta krymper - vi är ett gäng kvinnor som träffas mest för att vi gillar varandra och tycker om att utbyta tankar, men som förevändning att träffas har vi något att sy, sticka virka med oss. Trevligt är det. På senaste juntan var M besatt av GI - men vi föll alla från alla föresatser vid åsynen av den vackra ja rentav otroliga chokladtårtan.
Sedan kom syndainsikten. Plötsligt poppar det nu in mail från M och K och snart också G om att det inte är GI som gäller. Det är fettdieten. Och som de krymper, här rapporteras om centimetrar och kilon som försvinner allt medan det mumsas goda ostar och omeletter med grädde i. Jag anslöt mig för en vecka sedan men har tyvärr inga positiva centimeterrapporter att komma med än men jag mår bra, och njuter av gräddsås och ost och saknar alls inte pasta, potatis och ris. Men kära doktor Dahlkvist, det här låter för bra!I synnerhet om jag dessutom blir smalare.